Jag ber om ursäkt för stiltjen som rått här i helgen, men jag har haft så fullt upp med att möblera om och stöka till att jag inte hunnit öppna datorn. Håll ut, jag är snart klar med i alla fall halva lägenheten.
Fredagsnöje
Jag har just kämpat i drygt tre timmar, med att skriva ner namnen på de olika vårdmottagningar jag helt säkert vet att jag sökt hjälp för mina magproblem hos. Jag hann precis få brevet till Trygg-Hansa på lådan, innan den skulle tömmas.
Förarbetet har (förutom den fysiska och psykiska kamp jag haft mot, för och med magen under alla år) bestått av följande:
Förarbetet har (förutom den fysiska och psykiska kamp jag haft mot, för och med magen under alla år) bestått av följande:
- Åtskilliga timmars googlande efter nummer och adresser till vårdgivare på olika orter.
- Ett antal telefonsamtal och minst lika många mail till dito.
- En jävla massa sökande på min mentala, överbelastade, laggande hårddisk (påminn mig om att jag behöver köpa mer RAM-minne...).
- Läsande av de journaler jag fått fatt i. Det har varit tidskrävande, skrämmande och skrattretande. När jag får en stund över (om det någonsin kommer att ske igen) ska jag göra ett inlägg, bestående av bloopers, stavfel och konstiga formuleringar ur mina journaler.
Tur att jag gillar research och att jag numera kan skratta åt dem som på många vis gjort narr av mig i sina hafsigt nedklottrade journalanteckningar.
+
=
?
I min BUP-journal påstås (av någon som inte vet att det heter förutsättningar och inte "föresättningar") att jag är smartare än minst 95 procent av befolkningen.
För en stund sedan stod jag i duschen och försökte flytta en engångsrakhyvel som fastnat i gallret till golvbrunnen, med foten mot del vassa delen.
Kan någon förklara hur det hänger ihop?
Jag trodde jag hade lagt av med självskadebeende i alla former. I detta tillstånd av tvivel och förvirring kan jag ju i alla fall trösta mig med att jag har en mycket hög ambitionsnivå när det gäller bandagering.
Vikten av vikten
Jag fick en kommentar på instagram för att par dagar sedan.
Bild 1
Bild 2
5.
"Du ser mycket sundare ut nu!"
"Nu har du väl inte problem med maten längre?"
"Skönt att se att du mår bättre. Du var för smal innan."
6.
När bilden togs var jag totalt fast i mina ätstörningar och hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att bryta mönstret. Jag trodde att jag skulle vara sjuk för alltid. Det kändes hopplöst men varje morgon intalade jag mig själv att jag kunde klara av en hel dag utan hetsätningsattacker. Men så fort jag började äta tog suget över och jag åt tills det inte fick plats mer, tills pengarna tog slut och spydde tills det inte gick att få upp mer. Tills halsen och högerhanden blödde och tills ögonen var så svullna att jag knappt kunde öppna dem.
7.
Varför var det ingen som oroade sig då? Jag skrek efter hjälp för helvete. Jag var desperat. Min vikt berättade ingenting alls om hur jag mådde. Varken psykiskt eller fysiskt.
Varför anses det okej att öppet ifrågasätta en smal- men inte en fet människas relation till mat? Varför är det så få som vågar tala om bulimi, medan många snackar högt och ohämmat om anorexi? Det skrämmer mig. Bild nummer två skrämmer mig och jag ryser när jag ser den. Jag kunde lika gärna dött på något smutsigt badrumsgolv med matrester i håret, men det var ingen som ens kunde föreställa sig att jag hade problem med maten. Problem med maten var precis vad jag hade. Då, den 23e september 2011 kunde jag inte föreställa mig att jag någonsin ärligt skulle kunna säga:
- Det går bra med maten.
Först gjorde den mig förvånad.
Sedan försökte jag komma fram till ett vettigt svar.
Därefter tog jag bort den.
Men jag har inte kunnat släppa den där kommentaren, eller frågan, som det egentligen var. Vem som ställde frågan har ingen betydelse, för jag har fått den förr. Det som har betydelse är i vilket läge frågan ställs. Jag vill skriva om det på rätt sätt. På ett tydligt sätt. För det är viktigt.
Jag kommer att visa två bilder.
1. Den första bilden tog jag igår, efter frukost.
2. Under den bilden finns tre kommentarer. Först kommentaren som fick mig att skriva detta inlägg och sedan två andra exempel på hur jag blivit bemött under den senaste veckan.
3. Sedan kommer en kortfattad beskrivning av mitt mående vid tiden då bilden togs.
4. Bild nummer två. Den togs den 23e september 2011, efter frukost.
5. Under bild nummer två följer tre exempel på bemötande jag brukade få ungefär då.
6. Därefter kommer en beskrivning av situationen jag befann mig i vid tillfället då bilden togs.
7. Sen tänkte jag försöka att med så få ord som möjligt sammanfatta vad jag försöker förklara. Om det inte redan framgått när ni nått så långt.
Nu kör vi, för jag har massor att göra ikväll.
1.
Bild 1
2.
"oh no, Hanna hur går det med maten?"
"Hanna, hur mår du egentligen?"
(ackompanterat av en bekymrad min och huvudet på sné)
"Du ser lite tärd ut."
3.
Jag mår bättre än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag vet att jag tappat en del vikt (hur mycket har jag ingen aning om eftersom jag inte stått på en våg med ögonen öppna på flera år) och att jag ser lite sliten ut för tillfället. Det är normalt efter en magoperation och mitt förhållande till mat är nog precis så odramatiskt som det ska vara. Jag har alltså inbillat mig att det är normalt att ha ont i magen varje gång man ätit i ganska många år. För "vården" har sagt åt mig att jag känt efter för mycket och att problemet sitter i huvudet och inte i magen. När jag får tid ska jag tala om för de berörda att de hade fel. Varenda en.
Jag mår bättre än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag vet att jag tappat en del vikt (hur mycket har jag ingen aning om eftersom jag inte stått på en våg med ögonen öppna på flera år) och att jag ser lite sliten ut för tillfället. Det är normalt efter en magoperation och mitt förhållande till mat är nog precis så odramatiskt som det ska vara. Jag har alltså inbillat mig att det är normalt att ha ont i magen varje gång man ätit i ganska många år. För "vården" har sagt åt mig att jag känt efter för mycket och att problemet sitter i huvudet och inte i magen. När jag får tid ska jag tala om för de berörda att de hade fel. Varenda en.
4.
Bild 25.
"Du ser mycket sundare ut nu!"
"Nu har du väl inte problem med maten längre?"
"Skönt att se att du mår bättre. Du var för smal innan."
6.
När bilden togs var jag totalt fast i mina ätstörningar och hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att bryta mönstret. Jag trodde att jag skulle vara sjuk för alltid. Det kändes hopplöst men varje morgon intalade jag mig själv att jag kunde klara av en hel dag utan hetsätningsattacker. Men så fort jag började äta tog suget över och jag åt tills det inte fick plats mer, tills pengarna tog slut och spydde tills det inte gick att få upp mer. Tills halsen och högerhanden blödde och tills ögonen var så svullna att jag knappt kunde öppna dem.
7.
Varför var det ingen som oroade sig då? Jag skrek efter hjälp för helvete. Jag var desperat. Min vikt berättade ingenting alls om hur jag mådde. Varken psykiskt eller fysiskt.
Varför anses det okej att öppet ifrågasätta en smal- men inte en fet människas relation till mat? Varför är det så få som vågar tala om bulimi, medan många snackar högt och ohämmat om anorexi? Det skrämmer mig. Bild nummer två skrämmer mig och jag ryser när jag ser den. Jag kunde lika gärna dött på något smutsigt badrumsgolv med matrester i håret, men det var ingen som ens kunde föreställa sig att jag hade problem med maten. Problem med maten var precis vad jag hade. Då, den 23e september 2011 kunde jag inte föreställa mig att jag någonsin ärligt skulle kunna säga:
- Det går bra med maten.
Slut på tid igen
Idag har varit en skitbra dag. Fram tills för en stund sedan då jag insåg att jag varken hinner skriva något eller öppna den röda väskan som innehåller allt det jag köpte för en hundring på Blå Loppan idag.
Kaos i vanlig ordning
Innan jag begav mig till skolan vid lunchtid ringde jag till både skolans expedition och till Skånetrafiken, för att be om lite råd. Jag ville veta om de tyckte det var en bra idé att åka till skolan om man ville vara säker på att kunna ta sig hem i tid,
(Jag har problem med planer som ändras åt höger och vänster och man får liksom ingenting vettigt gjort när man måste stå utomhus och vänta på tåg eftersom fingrarna domnar bort redan innan man låst upp knapparna i mobilen.)
men de hade inga råd att ge så jag ignorerade min magkänsla, trots att jag nyligen lovade att lita på den. Det var inga problem att ta sig till skolan. Hem var desto svårare. Därför har jag även idag stått ute och skakat i en dryg halvtimme utan att veta om tåget skulle komma eller ej. När jag kom hem var min planering ruckad och jag visste inte var jag skulle börja. Dessutom gick jag runt och var irriterad resten av dagen.
Jag förstår inte hur andra människor funkar. Jag kan inte ta en tågförsening med en klackspark. Speciellt inte dagar som denna, då jag slarvat med att tänka igenom och skriva ner vad som behöver ordnas samt i vilken ordning det helst ska ordnas. Jag kan inte strukturera om min dag utan vidare, när det redan krävs en enorm ansträngning för att jag inte ska tappa fokus. Då blir det lätt så att jag gör tusen saker samtidigt istället för en åt gången.
(Jag har problem med planer som ändras åt höger och vänster och man får liksom ingenting vettigt gjort när man måste stå utomhus och vänta på tåg eftersom fingrarna domnar bort redan innan man låst upp knapparna i mobilen.)
men de hade inga råd att ge så jag ignorerade min magkänsla, trots att jag nyligen lovade att lita på den. Det var inga problem att ta sig till skolan. Hem var desto svårare. Därför har jag även idag stått ute och skakat i en dryg halvtimme utan att veta om tåget skulle komma eller ej. När jag kom hem var min planering ruckad och jag visste inte var jag skulle börja. Dessutom gick jag runt och var irriterad resten av dagen.
Jag förstår inte hur andra människor funkar. Jag kan inte ta en tågförsening med en klackspark. Speciellt inte dagar som denna, då jag slarvat med att tänka igenom och skriva ner vad som behöver ordnas samt i vilken ordning det helst ska ordnas. Jag kan inte strukturera om min dag utan vidare, när det redan krävs en enorm ansträngning för att jag inte ska tappa fokus. Då blir det lätt så att jag gör tusen saker samtidigt istället för en åt gången.
(Jag bakade även bröd och gjorde müsli samtidigt. Och plåtade)
Tack
Det är en speciell dag idag, på flera sätt.
1. Jag fyller 26. En siffra som inte ser mycket ut för världen. Rynkorna slåss med finnarna om bästa platsen i ansiktet. Händerna ser ut att ha varit med om mycket men brösten sitter där de ska.
2. Det har gått en månad sedan jag opererades, vilket innebär att jag får lov att springa igen. Det har varit en utmaning att under en månad komma ihåg att ständigt ha en fot i marken. Jag har fått kämpa för att gå lugnt och sansat, som en vanlig människa; istället för att skutta som en sån som jag.
3. Idag har det gått tio år sedan skolsystern på Sånnaskolan skickade en remiss till BUP för att de skulle hjälpa mig att bli frisk från mina ätstörningar. Tio år. Jag vet inte ens om jag är friskförklarad än. Om inte så friskförklarar jag mig själv nu. Nu är jag fan frisk. Tio år får räcka.
Idag skulle jag egentligen ha testat mina nya löparskor. Jag har tittat på dem varje dag sedan jag fick dem innan jul, och längtat efter den här dagen. Men jag kände inte för att springa idag, för jag hade fullt upp med att laga en skohylla, prova mig fram tills jag hittade en lösning för att hänga upp en fjärde spegel och sedan racerstäda innan mamma, pappa och Svante kom med cheesecake.
Jag hade också tänkt att jag skulle hinna skriva mer idag, men det är ju faktiskt ingen brådska. Min mage är lagad, min energi är svår att beskriva med ord, jag har en helt fantastiskt fin familj och bredvid mig ligger min älskade motpol. Lätt värt tio svåra år.
1. Jag fyller 26. En siffra som inte ser mycket ut för världen. Rynkorna slåss med finnarna om bästa platsen i ansiktet. Händerna ser ut att ha varit med om mycket men brösten sitter där de ska.
2. Det har gått en månad sedan jag opererades, vilket innebär att jag får lov att springa igen. Det har varit en utmaning att under en månad komma ihåg att ständigt ha en fot i marken. Jag har fått kämpa för att gå lugnt och sansat, som en vanlig människa; istället för att skutta som en sån som jag.
3. Idag har det gått tio år sedan skolsystern på Sånnaskolan skickade en remiss till BUP för att de skulle hjälpa mig att bli frisk från mina ätstörningar. Tio år. Jag vet inte ens om jag är friskförklarad än. Om inte så friskförklarar jag mig själv nu. Nu är jag fan frisk. Tio år får räcka.
Idag skulle jag egentligen ha testat mina nya löparskor. Jag har tittat på dem varje dag sedan jag fick dem innan jul, och längtat efter den här dagen. Men jag kände inte för att springa idag, för jag hade fullt upp med att laga en skohylla, prova mig fram tills jag hittade en lösning för att hänga upp en fjärde spegel och sedan racerstäda innan mamma, pappa och Svante kom med cheesecake.
Jag hade också tänkt att jag skulle hinna skriva mer idag, men det är ju faktiskt ingen brådska. Min mage är lagad, min energi är svår att beskriva med ord, jag har en helt fantastiskt fin familj och bredvid mig ligger min älskade motpol. Lätt värt tio svåra år.
den 26e trotsåldern börjar nu!
Under min första timme som 26-åring har jag: putsat saker med Svinto, Häxan och Kalkosan. Och städat toaletten. Jag tänker inte försöka författa något i kväll, med tanke på att det inte brukar bli helt rätt vid denna tid på dygnet. Orden hamnar lite hipp som happ. Det är bättre att sova; jag vet det för jag är gammal och vis.
Dagen i siffror
34 + 19 + 2 är antalet minuter jag talat med
3 olika handläggare på Trygg-Hansa.
5 minuter har ägnats åt att boka om en tid på medicinkliniken.
32 är antalet minuter jag lade på att vänta i telefonkö till CSN medan jag stekte blodpudding och diskade.
3 tuggor hann jag ta innan CSN svarade.
6 minuter tog samtalet som inte gav mer än en uppmaning att kontakta Arbetsförmedlingen och ringa tillbaka på måndag. Jag hade dittills lagt
1 + 1 + 3 minuter på att försöka få tag i dem och det uppgick senare till
18. De tre första samtalen till AF avbröt jag eftersom jag inte hade tid att köa i över
30 minuter just då. Det fjärde samtalet gav ingen utdelning. Ytterligare
55 minuter fick jag därför avvara för att promenera dit och köa på plats. Sedan gick
6 kronor + 5 minuter till frimärke samt postande av intyg från AF till CSN.
24 minuter av min dag slängde jag åt Försäkringskassans telefontjänst.
3000 kronor i bostadsbidrag tackade jag nej till eftersom jag bad dem ta bort bostadsbidraget som jag egentligen har fått beviljat fram till juni. Jag kan omöjligt beräkna min inkomst för de kommande
2 åren.
-1 stressfaktor och
-500 kronor i månaden.
i 35 minuter stod jag utomhus i snöovädret och väntade på ett tåg som aldrig kom. Det var tur för mig att Daniel och hans kollega offrade nästan hela sin lunchrast på
45 minuter för att köra och hämta mig i skolan, för nästan tåg dök inte heller upp. Jag var hemma
88 minuter senare än beräknat.
4 timmar och 48 minuter av min dag har jag alltså slängt bort på att nästan uteslutande vänta på att få möjlighet att rätta till andras misstag. Det känns inte ett enda jävla dugg rätt.
Mellan telefonsamtalen har jag letat bland vårdkontakter, journalkopior och försökt dra i trådar som bara glider mig ur händerna. Jag inte hunnit med något annat förutom att sätta upp tre speglar, men när jag började med det var klockan nästan tio. När jag äntligen orkar agera fungerar ingenting som jag vill.
På måndag; då jävlar ska jag på jakt igen.
Okej, nu ångrar jag att jag tog mig till skolan. Jag hade beräknat vara hemma 11.58. Då skulle jag ta min dampmedicin, äta lunch, fortsätta ringa viktiga samtal och organisera papper. Så blev det inte.
Istället har jag återvänt till skolan efter att ha stått ute i snöovädret i en halvtimme. Jag är genomfrusen, hungrig och vet inte när jag kan ta mig hem eftersom informationen om tågförseningar är så diffus.
Nästa gång litar jag på min egen förmåga att avgöra om vädret är lämpligt att bege sig ut i.
Tiden räcker inte till
Jag lät bli att duscha i morse (och lät bli att sova ut) för att försöka hinna få något på min lista avklarat innan skolan. Två ynka punkter (som egentligen inte hade hög prioritet) lyckades jag bocka av innan jag gav mig ut i snöstormen. Min tidigare ringa-myndigheter-skräck tycks ha blåst bort, men vad hjälper det när ingen svarar i andra änden?
När ska jag hinna sova? Jag hajar till vid åsynen av det bleka anlete som med rödsprängda ögon spänner blicken i mig genom badrumsspegeln. Det är fan inte rätt att tvinga upp den varelsen klockan 6, dag efter annan, när kraken aldrig somnar före klockan 1.
Men jag vill gå till skolan. För jag gillar skolan och det tar inte emot i en endaste liten del av mig när jag tänker på att jag ska dit. Men det räcker inte att jag vet det, för när man har hoppat av skolan sju gånger, är tatuerad på händerna och lyssnar på rap-musik tar det lite tid för de där nya människorna – de som inte kände mig innan mina skolprestationer slog följe med min viktkurva – att få en uppfattning om mig. Tänker jag.
(Det bör tilläggas att jag inte gick ner speciellt mycket när jag fick ätstörningar. Jag stannade av, för jag tyckte att jag nått min trivselvikt. Det tyckte inte skolsköterskan, för enligt manualen var förhållandet mellan min vikt och min längd icke godkänt.)
Jag törstar efter intellektuell stimulans och jag vill återupprätta den bild av mig som begåvad, som inte längre var självklar när jag hoppat av skolan för första gången i ettan på gymnasiet. Eftersom folk i allmänhet och jag själv i synnerhet automatiskt förknippar människor som saknar akademisk utbildning med lathet och enfald.
Det faktum att jag vid tidig ålder lade mig till med fördomar mot människor med tatueringar, rökare, bidragstagare och lågutbildade skapar nu en komplex inre konflikt; eftersom jag för allmänheten numera ser ut som en sådan som jag alltid föraktat. Karma skulle jag kallat det om jag var dum nog att blint tro på något som saknar vetenskapliga belägg eller klar logik.
Varsågod att skratta om jag vaknar som buddhist i morgon.
Varsågod att skratta om jag vaknar som buddhist i morgon.
Dagens outfit: Rävpäls och hammare
Idag har jag varit i skolan, skruvat, spikat, varit på Clas Ohlson i en timme utan att köpa det jag kom dit för och sedan skruvat och spikat lite till. Jag ska nog vila nu.
Jag har legat här och slagit knut på mig själv i två timmar nu. Varför dådå? Jo, jag gav mig in på att försöka förbättra några rader jag under gårdagen skrev ner på fem minuter medan jag rökte en cigarett. Det enda jag lyckats åstadkomma är ett ännu större sömnbehov. Så hemskt produktivt av mig. Jag litar inte på min förmåga att formulera något begripligt i detta tillstånd. Jag längtar tills jag har tid att sova ut och måla naglarna. Det sistnämnda känns meningslöst så länge jag inte kan låta bli att spackla, skruva och skrubba något med Kalkosan varje dag.
Är det frukost snart?
Är det frukost snart?
Se upp i hagen, fem hål i magen!
En sak som fått bekymmersrynkorna i min panna att framträda när jag mentalt förberett mig på att börja studera igen är att jag inte kommer undan att räkna matte. Jag har de behörigheter jag tror mig komma att behöva och för mig, som har en förmåga att alltid ta mig vatten över huvudet är det en seger varje gång jag kan sätta en gräns för mig själv och därmed ducka den käftsmäll som ett eventuellt misslyckande inneburit. Det vore korkat av mig att läsa en kurs jag minst två gånger tidigare avbrutit på grund av att den tagit viktig tid från andra ämnen och orsakat onödigt mycket stress.
Eftersom jag har lyckats suga åt mig en del självkännedom från mina många försök att slutföra gymnasiet låter jag mig numera inte lockas av mattelärare som tillägnar sitt favoritämne hyllningstal. En lärare som talar om sitt hjärteämne kan ibland låta lika övertygande som en skicklig dammsugarförsäljare. Det är lätt att bli imponerad när de talar om alla fantastiska funktioner, men vilken formel använder använder man för att beräkna sannolikheten att deras produkt är värd sitt höga pris?
Jag tycker egentligen inte illa om matematik, men det är som att jag behöver formatera om min hjärna varje gång jag måste växla mellan ord-tänk och siffer-tänk. Den proceduren tar för mycket tid så jag måste prioritera mina ord. Det är dem jag kan komma att bygga en framtid på.
En av de många faktorer som bidrog till att jag kände mig udda när jag var yngre var att jag älskade att studera statistik, medan mina klasskamrater tycktes vara totalt ointresserade. Jag tycker fortfarande om att grotta ner mig i diagram och jämförelser av olika slag och jag har lärt mig att granska sådana med kritisk blick. Jag funderar över vad statistiken faktisk talar om, men även vad den inte förtäljer.
Man måste sålla bort vilseledande information för att få klarhet. Det tillvägagångssättet använde jag mig av när jag fattade beslutet att inte satsa på en behörighet i Matematik 3. Istället hade jag tänkt göra en liten beräkning av hur mycket resurser samhället sluppit lägga på mig om man till exempel gett mig en neuropsykiatrisk utredning i ett tidigare skede eller arbetat mer konstruktivt med min ätstörningsproblematik. För mig är det en givande matteuppgift, eftersom jag kan använda mig av det jag kommer fram till i framtida föreläsningar. Det är så jag tycker att skolan ska fungera. Det är så man får mig att fungera i skolan.
När jag stolt förklarade min hemmasnickrade matematikuppgift för läraren tycktes han inte riktigt dela min entusiasm och nu kan jag delvis förstå hans skepticism för det som skulle bli en kortfattad inledning med en frågeställning och lite bakgrund, har runnit iväg och liknar mer och mer början på en bok. Jag får lägga ännu ett projekt i den snabbt växande hög av saker jag brinner för att jobba med nu nu nu men hinner inte för jag är tvungen att prioritera något annat, och börja leta siffror istället.
Vi kan börja med siffran 5. Det är antalet hål genom vilka man gick in i min mage för att åtgärda ett problem som antagligen inte hade krävt ett kirurgiskt ingrepp om man tagit det på allvar tidigare.
Det är frustrerande att hela tiden fasta i att finputsa små, små detaljer i hemmet så att det aldrig blir färdigt. Jag har bara pausat för att äta och för att skriva en stund utan att lyckas knyta ihop texten.
Om jag bara kunde bli klar med alla påbörjade sorteringsprojekt så kanske jag skulle hinna med att skriva, för det är ju det jag vill. Och promenera. Och handla. Och baka bröd. Och fundera ut vilka frågor jag ska ställa till kirurgen på återbesöket på måndag. Och sova tillräckligt i alla fall en natt.
Jag har haft problem med att komma till ro på kvällarna i hela mitt liv. Fram tills jag träffade Daniel. Han är bättre än alla sömntabletter i världen och ger nästan bara positiva bieffekter.
Sedan jag opererades för drygt tre veckor sedan är dock sömnproblemen tillbaka och jag ligger och avundas hans snarkande. Jag får väl försöka apa efter.
Klockan är snart halv fem och jag kom precis hem efter min andra skoldag. Jag är frusen och slut i huvudet men framför allt är jag hungrig. I går åt vi hamburgare till middag och efter det förberedde jag en aningen spartansk matlåda innehållande endast en liten biff som jag idag på lunchen hade planerat intaga, tillsammans med några spenatblad och en klick dressing i separat låda. Problemet var bara att jag igår kväll var så förvirrad av alla nya intryck, människor och tider, och så tom i huvudet efter en intervju att det krävdes en enorm ansträngning när jag skulle ta mig igenom mina kvällsrutiner. Vad behöver man ha med sig när man ska gå ut och röka en cigarett? Vad gör man när man är klar med det? Vilken tandborste är min? Vad ska jag ta med mig till sängen? Mina sista krafter gick alltså åt när jag kämpade mig igenom hela den procedur som jag genomför varje kväll (vanligtvis med lite mindre möda). Så jag glömde så klart att ställa matlådan i kylen innan jag gick och la mig. Jag lyckades även smörja in ansiktet med dagkräm istället för nattkräm och kunde inte komma till ro förrän jag gått upp och kladdat på rätt smörja. När jag sedan åter lagt mig bekvämt insåg jag snart att jag glömt mobilladdaren i vardagsrummet och när jag grymtande tog mig ur sängen igen för att hämta sladden så snubblade jag över delar av en halvfärdig förvaringsmöbel som någon jävel lagt mitt på golvet i hallen. Jag hade skällt och svurit om det inte varit så att den där jävla jäveln var jag.
Egentligen vet jag att jag behöver ha en cigg, en tändare, nycklar och telefon (så att jag under tiden jag röker kan nöta bana 440 på CandyCrush om och om igen trots att jag redan klarat den för längesedan men aldrig lyckas få mer än en stjärna) med mig ut när jag ska röka. Jag vet också att jag när jag kommit in ska ta av skorna, hänga upp jackan, sätta upp håret, dra bak luggen med det svarta diademet, tvätta händerna och sedan ansiktet. Därefter ska jag borsta tänderna med den spretiga, blåa tandborsten som är min för att jag borstar för hårt och håller på Chelsea. Den rosa med bruna borst är Daniels för han håller på Liverpool och rosa och rött ligger nära varandra på färgskalan, och så snusar han. När jag är klar i badrummet ska jag se till att ha mobil, mobilladdare, anteckningsblock, lypsyl och handkräm med mig till sovrummet.
Jag vet ju egentligen allt detta eftersom jag tränat in rutinerna och har lite minnesknep för att inte fastna och bli stående eller följa någon impuls och börja pyssla med annat än det jag ska. Jag vet inte hur det funkar för neurotypiska människor, men när man har ADHD går de vardagliga bestyren liksom inte per automatik, utan kräver fokus. Det beror på att de kognitiva funktionerna fungerar lite annorlunda hos till exempel mig. Om jag ska försöka förklara det med egna ord så kommer jag få sitta här hela natten eftersom jag egentligen vill göra sju andra saker samtidigt just nu och därför tappar tråden mellan varje ord jag skriver. Istället tycker jag att ni ska läsa om det HÄR. Min fantastiska mamma tipsade mig om sidan för säkert flera månader sedan och jag har varit på väg att knappa in adressen flera gånger men sedan glömt bort det igen innan fingrarna nått hela vägen fram till tangenterna. Idag kom jag att tänka på den när jag egentligen skulle räkna matte.
Tanken var att jag skulle skriva om flera intressanta möten jag varit med om idag och alla reflektioner kring dem, men om jag inte rundar av nu så blir kortslutningen som råder i mig just nu permanent.
"Jag ska bara sortera mina smycken"
Jag måste börja schemalägga fler aktiviteter i min vardag. Till exempel bloggande. Mitt enda nyårslöfte var att ta en Photo Booth-bild varje dag så att jag enkelt ska kunna gå tillbaka och se hur jag sett ut under året och samtidigt minnas hur jag mått och kanske till och med vad jag gjort. Det har gått sju dagar och jag har tagit en bild. Ändå har jag längtat i ett halvår efter att 2014 ska börja så att jag kan använda kalendern jag köpte i somras.
Var hade jag kalendern idag när skolan drog igång? Jo, hemma i röran jag skapat för att jag skulle organisera lägenheten inför skolstarten. Allt för att göra det enklare att hålla ordning och ta bort så många stressfaktorer som möjligt. Så att jag inte hoppar av skolan för åttonde gången, med förklaringen att jag inte hittar en strumpa till exempel. Jag tänkte att jag skulle hinna med både det och att ordna matlådor för minst en vecka.
Jag har inte gjort ett enda storkok. Inte ens handlat mat, och lägenheten befinner sig i gränslandet mellan kaos och ordning eftersom jag inte kan göra någonting lagom. Ska jag sortera så sorterar jag ordentligt. Vi snackar atomnivå.
Det började med att jag skulle organisera mitt smyckesskrin efter att ha handlat rea-bijouterier på H&M för en hunka. När alla smycken var utlagda huller om buller i halva vardagsrummet, hittade jag något som hörde hemma i verktygslådan, varpå jag övergick till att dra fram alla verktyg och placera dem överallt i resterande delen av rummet. Sådär har det fortsatt och under helgen har jag hämtat virke och gamla prylar hos mina föräldrar i Åhus, slipat, målat, byggt förvaringsmöbel, dragit fram alla mammas smycken och nästan tvingat henne och mormor att rensa, sortera och putsa dem. Jag har även organiserat vårt källarförråd grundligt och putsat smycken och metallgaller med så mycket svinto och kemikalier att mina fingertoppar och naglar nästan inte finns längre.
Detta pyssel har upptagit all min vakna tid och jag har inte haft ro att sova speciellt mycket alls. Alltså var jag inte ett dugg pigg och utvilad när skolan startade idag. Hela morgonen irrade jag runt i lägenheten och försökte hitta mitt fokus för att kunna slita det från sorteringsplanering och byggprojekt och istället rikta det mot viktiga mail som skulle skrivas, brev som skulle postas, blanketter som skulle fyllas i och tider som skulle passas. Det var så ansträngande att jag nästan glömde bort att vara nervös inför att börja i en ny klass. Jag hann inte heller tänka på att klä mig på ett sätt som säger något om min personlighet. Jag gör det ofta, för då vet folk tidigt om de förstår sig på mig eller inte. Idag klädde jag mig nästan totalt intetsägande. Kanske är det sömnbristen som gjort min personlighet lite suddig i konturerna.
På min väg mot tåget tog en vindpust tag i min egenstickade halsduk, och lade den på min till hälften rökta cigarett samtidigt som jag skyndade över ett övergångsställe, just innan den röda gubben skulle byta av den gröna. Glöden delades i flera orangelysande prickar på den svarta halsduken och jag kunde inte fäkta bort dem innan jag slitit av mig mina röda skinnhandskar, för dem fick mamma i julklapp men hon gav dem till mig för att jag blivit så bra på att ta hand om mina saker. Bara det är ett enormt förtroende att ge mig, som slarvat bort så många av hennes cyklar och nycklar genom åren. Garnet i halsduken har jag visserligen också fått av mamma men jag har googlat handskarnas värde och kände inte att jag hade tid att göra detsamma med garnet i just detta läge. Dessutom syns brännmärken mindre på svart än på rött och det är bättre att brännskada en sak än att skada alla tre.
Hastigheten med vilken detta resonemang for genom min hjärna är nog inte ens mätbar för innan jag var över på andra sidan gatan kunde jag konstatera att branden var släckt, handskarna helskinnade och halsduken näst intill intakt. Och den gröna gubben hade inte ens hunnit gå av sitt skift.
Trots denna krissituations korta tidsförlopp var stanken outhärdlig. Jag lade därför ner den eldhärjade halsduken i väskan innan jag steg av tåget i Önnestad. När jag gått ett par meter kom ösregnet och den här gången hade jag en lite mer långdragen argumentation med mig själv innan jag beslutade ta upp halsduken ur väskan och lägga den över huvudet.
Väl framme i klassrummet såg jag alltså ut som en blöt oönskad blandrashund med ovårdade klor och trasiga trampdynor, vars stank skvallrar om att den just orsakat en eldsvåda och flytt från den med svansen mellan benen. Som om inte det vore en tillräckligt snygg entré visade det sig att jag fått felaktig information om när jag skulle vara på plats. Resten av klassen hade redan haft lektion i över en timme.
Var hade jag kalendern idag när skolan drog igång? Jo, hemma i röran jag skapat för att jag skulle organisera lägenheten inför skolstarten. Allt för att göra det enklare att hålla ordning och ta bort så många stressfaktorer som möjligt. Så att jag inte hoppar av skolan för åttonde gången, med förklaringen att jag inte hittar en strumpa till exempel. Jag tänkte att jag skulle hinna med både det och att ordna matlådor för minst en vecka.
Jag har inte gjort ett enda storkok. Inte ens handlat mat, och lägenheten befinner sig i gränslandet mellan kaos och ordning eftersom jag inte kan göra någonting lagom. Ska jag sortera så sorterar jag ordentligt. Vi snackar atomnivå.
Det började med att jag skulle organisera mitt smyckesskrin efter att ha handlat rea-bijouterier på H&M för en hunka. När alla smycken var utlagda huller om buller i halva vardagsrummet, hittade jag något som hörde hemma i verktygslådan, varpå jag övergick till att dra fram alla verktyg och placera dem överallt i resterande delen av rummet. Sådär har det fortsatt och under helgen har jag hämtat virke och gamla prylar hos mina föräldrar i Åhus, slipat, målat, byggt förvaringsmöbel, dragit fram alla mammas smycken och nästan tvingat henne och mormor att rensa, sortera och putsa dem. Jag har även organiserat vårt källarförråd grundligt och putsat smycken och metallgaller med så mycket svinto och kemikalier att mina fingertoppar och naglar nästan inte finns längre.
Detta pyssel har upptagit all min vakna tid och jag har inte haft ro att sova speciellt mycket alls. Alltså var jag inte ett dugg pigg och utvilad när skolan startade idag. Hela morgonen irrade jag runt i lägenheten och försökte hitta mitt fokus för att kunna slita det från sorteringsplanering och byggprojekt och istället rikta det mot viktiga mail som skulle skrivas, brev som skulle postas, blanketter som skulle fyllas i och tider som skulle passas. Det var så ansträngande att jag nästan glömde bort att vara nervös inför att börja i en ny klass. Jag hann inte heller tänka på att klä mig på ett sätt som säger något om min personlighet. Jag gör det ofta, för då vet folk tidigt om de förstår sig på mig eller inte. Idag klädde jag mig nästan totalt intetsägande. Kanske är det sömnbristen som gjort min personlighet lite suddig i konturerna.
På min väg mot tåget tog en vindpust tag i min egenstickade halsduk, och lade den på min till hälften rökta cigarett samtidigt som jag skyndade över ett övergångsställe, just innan den röda gubben skulle byta av den gröna. Glöden delades i flera orangelysande prickar på den svarta halsduken och jag kunde inte fäkta bort dem innan jag slitit av mig mina röda skinnhandskar, för dem fick mamma i julklapp men hon gav dem till mig för att jag blivit så bra på att ta hand om mina saker. Bara det är ett enormt förtroende att ge mig, som slarvat bort så många av hennes cyklar och nycklar genom åren. Garnet i halsduken har jag visserligen också fått av mamma men jag har googlat handskarnas värde och kände inte att jag hade tid att göra detsamma med garnet i just detta läge. Dessutom syns brännmärken mindre på svart än på rött och det är bättre att brännskada en sak än att skada alla tre.
Hastigheten med vilken detta resonemang for genom min hjärna är nog inte ens mätbar för innan jag var över på andra sidan gatan kunde jag konstatera att branden var släckt, handskarna helskinnade och halsduken näst intill intakt. Och den gröna gubben hade inte ens hunnit gå av sitt skift.
Trots denna krissituations korta tidsförlopp var stanken outhärdlig. Jag lade därför ner den eldhärjade halsduken i väskan innan jag steg av tåget i Önnestad. När jag gått ett par meter kom ösregnet och den här gången hade jag en lite mer långdragen argumentation med mig själv innan jag beslutade ta upp halsduken ur väskan och lägga den över huvudet.
Väl framme i klassrummet såg jag alltså ut som en blöt oönskad blandrashund med ovårdade klor och trasiga trampdynor, vars stank skvallrar om att den just orsakat en eldsvåda och flytt från den med svansen mellan benen. Som om inte det vore en tillräckligt snygg entré visade det sig att jag fått felaktig information om när jag skulle vara på plats. Resten av klassen hade redan haft lektion i över en timme.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)