Hanna Hildeman

Det är frustrerande att hela tiden fasta i att finputsa små, små detaljer i hemmet så att det aldrig blir färdigt. Jag har bara pausat för att äta och för att skriva en stund utan att lyckas knyta ihop texten. 

Om jag bara kunde bli klar med alla påbörjade sorteringsprojekt så kanske jag skulle hinna med att skriva, för det är ju det jag vill. Och promenera. Och handla. Och baka bröd. Och fundera ut vilka frågor jag ska ställa till kirurgen på återbesöket på måndag. Och sova tillräckligt i alla fall en natt. 

Jag har haft problem med att komma till ro på kvällarna i hela mitt liv. Fram tills jag träffade Daniel. Han är bättre än alla sömntabletter i världen och ger nästan bara positiva bieffekter. 

Sedan jag opererades för drygt tre veckor sedan är dock sömnproblemen tillbaka och jag ligger och avundas hans snarkande. Jag får väl försöka apa efter.