100 dagar

Idag har jag varit gravid i 100 dagar och besökt ett gym för första gången på nästan lika många. Det har öppnat ett nytt 24/7 på ca tre minuters gångavstånd från hemma och det är lagom tycker jag. När jag kom hem höll jag på att trilla ihop i en hungrig hög. Jag tränade inte ett dugg hårt, men den här bebisen är redan ett krävande litet monster. Det kommer såklart inte som någon överraskning. Jag känner ju mig själv liksom. Kanske är det så att min kropp fattar att jag behöver extra mycket träning i konsten att tänka på någon annan än mig själv och att den därför utsätter mig för förlamande trötthet och illamående.

Det är alldeles för tidigt på morgonen, men jag är vaken eftersom jag ska föreläsa på en gymnasieskola i Kristianstad klockan 9. Skönt att veta att det liksom garanterat kommer att finnas en publik (om inte alla elever skolkar och alla lärare är ute och jagar dem till exempel) eftersom jag vet att det är svårt att bli profet i sin "hemstad". Fast Kristianstad brukade älska att snacka om mig. När jag gifte mig, när jag skilde mig, när jag hade och sen inte längre hade butiken RUFF. När jag var sjuk och när man trodde att jag var frisk. När jag hängde med "rätt" folk och när jag hängde med "fel" folk. K-town skulle bara veta vad jag har på gång nu.

Artist talk på distans. Malmö 1 oktober 2017

Frank gallery & studios säger sig vilja lyfta oetablerade konstnärer på Malmös konstscen. Ändå finns inte konstnärerna bakom utställningen Art with a body att hitta någonstans i den digitala eller tryckta marknadsföringen. På ett vitt A4, i mörkret, i Franks garageport finns våra namn uppradade. Det är allt. Hanna Hildeman heter jag, och jag vill att mitt namn ska finnas på internet. För det är svårt att göra sig ett namn som konstnär och i detta fall gör inte Frank någon större insats för att ändra på det.

Jag är konstnär. Jag gillar inte att arbeta oavlönat. Jag gillar inte att känna mig utnyttjad. Jag (och Hannes Franker) kom på idén med att stänga ute publiken under eventet på gallerinatten i Malmö.

Det enda jag gjort när det kommer till utställningen är att kläcka idén och att tillverka en har-kostym. Många har jobbat mycket hårdare med projektet. Det hade jag också gjort om jag känt att det gagnat mig.

Idag håller delar av Frank-kollektivet ett artist talk i Helsingborg, där man ska lyfta frågan om vem som är välkommen på konstscenen. Ni kan lyssna på vad de har att säga om ni vill, men jag har redan svaret. Jag fick det igår kväll. När jag burit mitt verk i fyra timmar, tog jag av mig masken, skuttade ner i källaren och bytte om till min civila päls. Sedan smög jag upp för att smita ut bakvägen, för att inte pajja hela konceptet med att bara harar var välkomna på festen. Till min förvåning stod det då en tjej i DJ-båset, iförd min har-mask. Mitt verk. Jag kommer aldrig att vara okej med att någon visar upp min konst utan att nämna mitt namn.

Svaret på vem som är välkommen in på konstscenen är i alla fall: våldför dig på valfri konstnärs identitet och stig på.