söndagsbabbel

För att kort utvärdera dagen då jag senast skrev ett inlägg kan jag tala om att Skatteverket-träffen var ungefär 17 gånger så givande som klosterbesöket.

Veckan som gått har varit hektisk och allt jag har gjort har jag gjort i farten, på väg mot nästa schemapunkt. Eller det har känts så. I torsdags hann jag precis (på sista ansökningsdagen) lämna in en konstig ansökan till konst-linjen på Önne, men jag hann liksom inte förklara varför ansökan innehöll allt från texter jag skrev i årskurs åtta till en rosamålad prydnadstjur utan pung. Eftersom varken rektorn eller studierektorn var anträffbara och den enda personen som fanns att rådfråga på expeditionen var ny på jobbet 

(och hade dittills bara tagit emot små usb-stickor med ansökningar på (och eftersom jag inte fick veta att jag skulle kunna söka i år förrän ett par dagar tidigare så hann inte jag med att göra någon genomtänkt och prydligt förpackad ansökan utan jag fick riva ner några målningar från väggarna och klottra några streck (teckna) på ett par papper))

så dumpade jag min väska med arbetsprover, tillsammans med en papperslapp med mitt telefonnummer på, på konstlärarens kontor. 

Ikväll sitter jag på golvet och jobbar på strukturen kring en ADHD-föreläsning jag ska hålla på tisdag. Men jag kan inte riktigt hålla fokus, på grund av att:
1. jag har inte tagit hela min dos ADHD-medicin idag
2. jag har ont i magen
3. jag bloggar och sorterar bilder samtidigt

Jag ska försöka ta mig fram till sängen istället för att sitta här och misslyckas med att multitaska. 




I lördags hade jag också ont i magen, men jag gick på konstutställning på Avvika, satt på en bänk och läste i en kvart (innan jag gav upp för att det gick förbi folk hela tiden och det funkar inte att läsa då, när man inte har några inbyggda skygglappar), gick och köpte mig ett par stödstrumpor (som får mig att känna mig som the flyest 80-åring i hela världen), gick hem ritade en brandbil och målade med fingrarna (vilket fick mig att känna mig som ett dagisbarn (i stödstrumpor)). Sedan plattade jag håret för jag tänkte att jag skulle vara social, men jag kom aldrig iväg. För jag hade ont i magen. 






När jag lägger schema nästa gång ska jag komma ihåg att avsätta tid för:

-Skrivande
-Utomhusvistelse
-Sömn

Synd att jag inte schemalagt någon schemaläggning.

Det är så mycket jag skulle vilja dela med mig av. Känslan jag har. Det liksom spritter i kroppen samtidigt som jag känner mig lugn. Jag har haft min första ensam-föreläsning. När jag stod där, och blickade ut över publiken, insåg jag att jag inte var rädd

Crap, jag hinner inte skriva. Jag ska på skolutflykt till ett kloster nu, och sedan på informationsträff på skatteverket. Jag måste tänka ut lämplig klädsel.



Jag har slaktat soffbordet och puzzlat ihop en arbetsyta. 

Så nu slipper jag kräla runt på golvet och måla. Jag gillar att kräla på golv men blodflödet i benen funkar inte som det ska när jag gör det. 

Egentligen behöver jag mer plats, svängrum, rymd. Men det vore dumt att fortsätta hitta på ursäkter, sätta upp hinder mellan mig och målandet, skrivandet, kladdandet, skapandet. För att jag inte är säker på att det jag gör duger. Hur fan bär man sig åt för att misslyckas med konst? Det går inte ens.