Högvarv

Idag har jag varit i skolan, 

stannat till hemma för att äta, 

maila lite, 

uppmärksamma att min kille dammsugit hela lägenheten medan jag varit i borta (jag blir så glad varje gång ett tråkigt vardagsmåste försvinner från min dagordning utan att jag behöver lägga tid på det)

och byta från en gul tröja som jag känt mig obekväm i hela dagen, till en svart, bekväm.

Sedan begav mig till Krinova och deras Café Starta Eget. Där sög jag åt mig så mycket information jag kunde och ställde så många frågor jag kunde komma på. 

Nu är jag hemma och ska dyka ner i min "hobbykorg"...


Just det. Jag kom på vad det var jag hade tänkt berätta om egentligen. 

I morse var jag lite orolig och bekymrad eftersom jag inte lagt fram kläder och packat skolväskan i förväg. Jag började således klockan 06.00 fundera över hur jag skulle strukturera min morgon för att undvika ytterligare stress och riskera att riva ut alla kläder ur garderoben, väcka Daniel med mitt vanliga "jag hinner inte, jag kan inte, det går inte" och missa tåget. 

När jag inte omedelbart lyckades bryta ner problemet och visualisera en lugn morgon satte jag istället igång att baka bröd. 

Hur tänkte jag där? Är det någon annan som brukar göra så? 

Jag hann i alla fall med tåget. Utan monsterutbrott i hallen på vägen ut. Jag har inte gråtit på dörrmattan en enda gång den här veckan.

Det är skitbra för att vara jag och det är bara mig jag jämför med. 

Nästa vecka ska jag spöa mig själv i sovning. Med hästenlängder.

Brödet blev förresten godare än vanligt. 







Idag är händer det minst två intressanta saker. 

1. Konstrundan börjar. 

2. Jag ska träffa mina syskon. Alla tre på samma gång. Det var åtta år sedan sist om jag minns rätt. Om jag minns fel så var det ännu längre sedan. 


Concentrate

Okej, idag ska jag försöka hålla mig till min plan och inte snubbla in på en massa sidospår (typ städa under frysen i fyra timmar eller gå och botanisera på Clas Ohlson halva dagen). Jag ska:
  • Läsa igenom instruktionsmaterialet inför en föreläsning jag ska hålla i maj, vars anordnare jag ska träffa i eftermiddag. 
  • Fortsätta jaga en handläggare på Trygg-Hansa. Jag vill ju bara lämna mitt kontonummer (för tredje gången) men konsten att ringa vid rätt tidpunkt är svårbemästrad. 
  • Måla fläckar på farfars tjur. 
  • Laga järpar och köttfärssås innan rea-färsen blir för gammal. 17 hekto fläskfärs vore jobbigt att kånka ner i soprummet liksom. 
Jag insåg just att jag skulle bestämt i vilken ordning jag ska beta av listan. Det viktigaste är väl kanske att jag är medveten om mitt stora behov av struktur, så att jag när andningen blir ytlig, oron tilltar i kroppen och jag börjar vanka av och an i lägenheten, vet om vad det beror på. Då kan jag stanna upp och säga till mig själv på skarpen.

- Hildeman för helvete, fokusera på en sak i taget. 

Kan man få skygglappar på recept? 



Dagens rytm att röra sig till.

Markkontakt

Idag är det måndag och första dagen på påsklovet. Jag ligger på hallgolvet igen. Vanligtvis dyker jag ner här för att jag har problem med att samla mig och mina gadgets i tid för att hinna med tåget till skolan. Så är inte fallet denna gång. Jag la mig här, helt lugnt, för att fundera ut i vilken ordning jag ska ta itu med saker som ska tas itu med idag.

Det är svårt att vara "ledig". Jag gillar att ha en plan och av någon konstig anledning smider jag planer bäst när jag ligger på golvet. Det kanske är ett släktdrag...


En kopp disciplin, tack





Om jag efter att hällt i mig mitt kaffe omedelbart diskar min mugg
så är det en busenkel, snabbt avklarad syssla.
Det tar max tio sekunder

Jag borde alltid göra så.

Men om man av naturen saknar självdisciplin
och helt och hållet styrs av lust
samt har problem att hålla ett stadigt grepp
om den där förbannade röda tråden
som jag så sällan ser röken av
så blir koppen ofta stående
odiskad

Och för varje minut som går utan att jag diskar koppen
blir kafferesterna lite mer ingrodda
och åtagandet lite större.

Innan jag hunnit blinka har en enkel uppgift förvandlats till en övermäktig.

Nästa gång lusten kastar mig i riktning mot kaffekokaren
har koppen antingen gömt sig
eller fastnat under något annat i diskhon
eller så ser den helt enkelt inte inbjudande ut med sina kaffeavlagringar.

Motsvarande händelseförlopp skulle kunna sammanfatta hela min tillvaro.

För exemplet med kaffekoppen har jag hittat en lösning,
genom att rensa bort alla kaffekoppar utom två.
Jag har en och Daniel har en.

Alla sidospår är avspärrade och det finns inga ursäkter att inte diska koppen

Jag skulle vilja använda mig av samma princip för alla sysslor jag skjuter framför mig
men jag vet inte riktigt hur
så jag fixar det sen....

Nu ska jag diska min kaffekopp.

Oh no, not again.

Jag ligger alltså på hallgolvet och försöker hitta någon form av struktur så att jag kan ta mig till skolan som redan börjat. Jag vet inte exakt hur dagen kommer att se ut och jag ska ta tåget till Malmö och träffa Hjärnkollfolk i eftermiddag. Jag har ingen jacka med luva och det regnar. Jag vet inte vilken väska som är lämpligast att packa ner vad-fan-jag-nu-kan-tänkas-behöva-idag i. Detta händer 4 dagar av fem. Minst. Varje vecka. Jag är 26 år gammal men varje gång jag misslyckas med att få på mig bekväma kläder och med mig rätt saker, så blir jag 4 år gammal. Och hysterisk.

I hela mitt liv har jag ställt till med scener i situationer liknande den här. I hela mitt liv har jag "bråkat om kläder". En gång fick jag ätstörningar för att jag inte kunde hitta på en bättre förklaring till min taktila sensibilitet än; "jag känner mig tjock". Jag kunde inte förklara för mina föräldrar (eller för mig själv) att det var känslan av kläderna mot min kropp som -om de satt åt eller var av fel material- väckte en sådan obehagskänsla att jag blev helt hämmad att tänka eller röra på mig. Eller packa skolväskan. 

Undrar om mina autistiska drag kommer att vara odiagnostisetade föralltid. 

Från och med nu gäller prestationsångestförbud här. 
Eller ja, det har egentligen gällt så länge jag skrivit här, men jag måste tjata på mig eftersom jag trotsar mina egna förhållningsregler hela tiden.
Jag kan vara förbannat olydig om jag inte har respekt för den som sätter reglerna
och respekterar jag inte min själv så är det fan illa. 

Jag kommer på mig själv med att fundera över vad jag kan skriva och inte skriva. Jag slår knut på mig själv för vems skull? Vem är det jag är rädd att feltolkas av? Vem är det jag försöker ta hänsyn till? 

För vem ska jag prestera? Vem är det jag tror ska ge mig MVG i blogg?

Jag tycker inte om mig när jag censurerar mig. 
Det viktigaste av allt är att jag tycker om mig. 

Men när blev jag så mesig? Om jag fortsätter försöka vara folk till lags så kommer jag snart ha trampat på varenda tå. 

Jag avskyr ju inställsamma människor, för helvete. 
Hur ska jag förresten kunna vara en bra lokalrepresentant för SHEDO och en bra Attitydambassadör om jag inte tillåter mig att vara jag? 


Kaos i vanlig ordning, del 987402857238475

Jag gillar att gå i skolan. Vissa dagar längtar jag, likt en ivrig lågstadieelev efter att få sitta och bli matad med kunskap och delta i givande diskussioner. Suga åt mig som en wettex. Problemet är bara att många skoldagar helt saknar lärarledd lektionstid - undervisning - men det är obligatoriskt att befinna sig i skolan. Det kräver enorm ansträngning från min sida, eftersom jag då behöver ha med mig rätt material för att kunna förse mig själv med kunskap och näring under hela dagen. Vad jag behöver då är:

  • Blyertspenna
  • Pennvässare
  • Kulspetspenna
  • Suddgummi
  • Linjal
  • Randigt papper
  • Blankt papper
  • Rutigt papper
  • Laptop
  • Sladd
  • Kalender
  • Rätt böcker
  • Telefon
  • Handkräm
  • Läppbalsam
  • Concerta
  • Cigaretter
  • Tändare
  • Jojokort
  • Vattenflaska
  • Hörlurar
  • Matlåda (som jag behöver komma ihåg att förbereda dagen innan)

Om jag lyckas få med mig ovanstående så har jag gjort allt som står i min makt för att få ut det jag vill ha och borde kunna få av skoldagen.

Faktorer jag inte kan påverka, men som kan göra det helt omöjligt för mig att få någonting gjort när jag befinner mig i skolan är:

  • Stökig skolmiljö
  • Plötsliga ändringar i schemat eller planeringen
  • Kollektivtrafik som inte går att räkna med
  • Brist på struktur i undervisningen
  • Det faktum att jag har ADHD och därför inte kan filtrera bort störande intryck*.

Min förmåga att genomföra del 1 påverkas enormt av det faktum att del 2 är helt oförutsägbar. Denna oförutsägbarhet påverkar min förmåga att strukturera resten av dygnet, inklusive min förmåga att förse mig själv med sömn och återhämtning. 

Ovanstående kan till viss del förklara varför jag inte är klar med gymnasiet och därmed inte har rätt att studera på en nivå som antagligen passat mig bättre. Det kan också förklara varför jag blev så arg att jag slet sönder en tröja i morse, när jag försökte komma fram till vad jag skulle ta på mig för att inte låta kliande lappar eller andra obekvämligheter nalla av den uppmärksamhet jag behöver till studierna. Jag vill inte ha spänning i min vardag. Jag vill ha struktur och förutsägbarhet. 

Alltså; problemet är identifierat. Frågan är bara vad jag ska göra åt det. 

*En del av problematiken förklaras i diagnosurklippen nedan. Innan jag 2008 var det ingen som trodde att mitt ojämna humör faktiskt hintade om hur min kognitiva funktionsprofil ser ut.