Jag har precis suttit i “krismöte” med mamma, skolkuratorn och mina två mentorer. Det som för mig känns som en kris, kanske kan verka banalt för andra. Det är svårt att förklara vad det är som stressar mig och det är ännu svårare att konkretisera vad man från skolans håll skulle kunna göra för att stötta. 

För så länge kraven jag har på mig själv skiljer sig helt från det skolan förväntar av mig så behövs nog någon form av tolk, men jag kan försöka förklara med hjälp av följande exempel: För två veckor sedan hade vi nationellt prov i läsförståelse i engelska. Ett prov som ingår i en kurs som jag klarade av för flera år sedan. Jag minns inte ens om jag läste kursen i gymnasiet eller på komvux men jag minns att jag bara fick VG och jag vet att jag skäms och att jag rodnar av att berätta det. Jag fick sju fel på läsförståelsetestet härom veckan, vilket för mig är helt oacceptabelt. Det är så frustrerande att inte prestera toppresultat. För andra, som inte är funtade som jag, är sju fel ingenting. Jag vet inte hur många rätt jag hade, men jag glömmer aldrig att antalet fel var 7, SJU, seven, sept, sette. Samma sak känner jag när det gäller mitt IQ. För att få sälla sig till skaran som får vara med i Mensa ska man ha ett IQ på minst 131. Jag har 128 och det får mig att känna mig skitdum.

Och jag vet att det är skitdumt att jag känner mig skitdum.

Jag förstår att det är svårt att stötta mig när jag har så god självinsikt och besitter så mycket kunskap, när jag dessutom skämtar om mina misslyckanden i skolan och om att jag är psykpatient. Jag tycker mig vara ganska rolig, men det är ingen annan som skrattar. Så där sitter jag - en misslyckad knäppskalle utan utbildning - och skrockar för mig själv.

Jag upplever att människor ibland drar på sig silkesvantar i min närhet, samtidigt som jag förväntas bära offerkofta. Som om det fanns en dresscode i inbjudan till det sociala rummet.

I så fall kan jag tala om att jag missade det och att detta är en helt vanlig jävla kofta som jag har hittat i min pojkväns garderob. Det är därmed okej att skratta när jag är rolig på min egen bekostnad. Jag går inte sönder, jag får inte nåt "adhd-anfall" och jag går inte hem och skär mig i armarna. Fast det är klart; det stod ju i Sydsvenskan att jag höll på med sådant...

Jag blev lite förvånad när jag klickade igång PhotoBooth och insåg att jag visst glömt att skölja bort ansiktsmasken. Nästan lika förvånad blev jag när jag tidigare idag hittade stans mest ökände A-lagare i min trapp. Klockan var nästan 12 och han sov i godan ro. Den som släppte in åbäket måste ha glömt bort att påminna honom om att utcheckning från detta gratishotell lämpligast sker i ottan.

Mycket adrenalin idag. 

Jag saknar min sjukgymnast. Han var bra för mina hälar.

En gång i veckan, i nästan tre år tjatade han på mig om hur jag bör stå, gå och sitta. Innan han lärde mig det var jag lättrubbad. Jag kunde i princip trilla baklänges om någon blåste på mig, eftersom jag inte fördelade min vikt jämnt på fötterna.

Jag hade ett jävla fuskbygge till grundtrygghet. Ett fallfärdigt ruckel med hafsigt putsad fasad.

Min sjukgymnast avslöjade felen, gav mig en verktygslåda och sa åt mig att rusta upp bygget från grunden. Han gjorde regelbundna kontroller för att upptäcka eventuellt slarv. Han gav mig en knuff och vacklade jag då baklänges visste han att jag fuskat eller glömt bort att ständigt påminna mig själv om att de tre punkterna under vardera fot ska bära lika stora delar av min kroppshydda.

Annars går jag med på saker som jag egentligen inte vill och då blir jag förbannad på mig själv. För jag är ingen mes.

När jag för en stund sedan gick ut för att röka en efter-maten-cigg stod min granne utanför porten och talade med två kvinnor. Jag hälsade, tände min cigg och hann inte mycket mer än så innan följande mening kastades i min riktning:

– Du Hanna, du kan väl ställa dig där borta. Vi vill prata om en grej här.

Innan jag ens hann reagera hörde jag min själv svara:

- Jo visst, men jag har bara tofflor på mig så jag vill inte gå så långt.

Jag är rädd att jag sa det med ett leende dessutom. Nu är jag så arg på mig själv att jag studsar runt på tårna istället. Ska de snacka bussiness så är det inte jag som ska tassa iväg som en strykrädd hund.

16,67% Hanna på varje punkt i fortsättningen.

Detta var första och sista gången jag gick ut i tofflor. Jag backar aldrig i Air Force Ones. 

Jag unnar mig att säga att jag unnar mig. Det är något jag för det mesta undviker eftersom uttrycket så ofta missbrukas i sociala medier, av stackare som tror sig behöva be om ursäkt eller förklara sig varje gång de gör något (eller äter något) som skulle kunna tolkas som tecken på kass karaktär.

Anyways. Jag unnar mig att sitta stilla en stund och ägna mig åt saker som jag verkligen njuter av. Hip-hop och evolutionslära. Och linssoppa. 

Alternativet var aggressiv hetsdammsugning och sortering av alla kläder jag rev ut ur garderoben när jag hade beslutsångest i morse. Och linssoppa. Samtidigt. 

Ibland är jag ju faktiskt riktigt klok. 

Det är ju ingen ordning och kontinuitet med mig och mitt bloggande.

Men jag försöker faktiskt att använda varenda vaken minut till att vara produktiv och det går som på räls för det mesta. Annat är det med tågen mellan Önnestad och Kristianstad. Idag tog jag en taxi hem från skolan för att tågen var inställda och för att det rådde total ovisshet om hur eller när det skulle gå att ta sig hem. Jag behöver min energi till annat än att förgäves försöka hålla värmen och hoppet om ersättningsbussen uppe.

Jag kommer till exempel behöva en hel del både tid och energi för att ta mig igenom den pappersbunt som idag damp ner på hallmattan*. Det är mina första sex år som vuxen (eller i alla fall myndig), i psykjournalform. Hade nog kunnat vara spännande, men jag vet ju hur det slutar och att det kommer minst en uppföljare.

*Den damp inte alls ner på nån hallmatta och hade den gjort det så hade inte jag hört det eftersom jag befann mig i skolan när den lilla avi som det egentligen rörde sig om kom med posten. Men det funkar ju inte lika bra dramaturgiskt.