I natt drömde jag att jag blev huggen i halsen med ett järnrör. När jag sedan vaknade tappade jag min telefon i pannan och fick ont. Jag stannar nog i sängen, så att det inte händer något värre.

Mord

Det var sleepover här i natt. Emil har blivit min personliga assistent eftersom jag är i en svacka och har gått under jorden. Han är den enda som får se mig ungefär och jag förstår inte hur han står ut. Emil och Juicy sov i sängen och Axie och jag på golvet. Axie brukar väcka mig ett par gånger varje natt och vilja komma in under täcket, men i natt har hon väckt mig över tio gånger och stått och stirrat mot sängen. Varje gång har jag beordrat henne att gå och lägga sig, varpå hon krupit in hos mig under täcket igen. Men bara för en liten stund. Min sömn blev alltså styckmördad och nu vill jag sova hela dagen. Axie med verkar det som.

U CAN'T TELL ME NOTHIN'!

Idag har Axie blivit jagad av en katt och lekt med Juicy. Jag har ätit buffé med mig själv och lagat crêpes med Emil. Innan dess var jag hos tandhygienisten. Jag har ingen perfekt tandrad och jag behandlar inte de gula stackarna speciellt väl. När jag var liten hade jag ett lätt underbett, precis som min mormor. Jag tycker mormors underbett är fint och ingen har försökt rätta till det. Men mitt ville de inte låta bli utan jag fick ha en grön tandställning i gommen när jag gick i lågstadiet. Det faktum att jag inte kunde prata ordentligt fick mig att skämmas nåt fruktansvärt och koka av ilska varje gång tandställningen befann sig i min mun. Till sist fick jag nog och slog sönder åbäket innan jag fått klartecken om att mitt bett var i sin ordning. Kanske är det därför som bara vissa av tänderna i min överkäke når över dem i underkäken. Det är inte hela världen. Jag har aldrig haft några hål och aldrig haft sönder någon tand, trots att de öppnat mängder med kapsyler. Jag har aldrig upplevt tandläkarbesök som obehagliga, men idag gjorde det fruktansvärt jävla ont när de tog bort tandsten. Jag fällde nog till och med en tår. 

Jag måste somna snart, för jag ska upp tidigt och åka till Malmö. Är egentligen jättetrött men ligger och funderar över om jag har rätt att kritisera alla, alla människor som finns. Jag menar, jag är lågmäld, dricker inte, knarkar inte, röker inte, ligger inte runt, stör ingen och har hela tänder. Då måste väl jag ha rätt att se ner på folk som fnissar och klänger och överdriver? Jag måste väl få anmärka på att det luktar hash i trapphuset och gnälla lite över att jag med min hörsel blivit väldigt väl insatt i grannens sexliv? Håna och fnysa åt fulla människor tar jag mig också friheten att göra. Jag passar på nu när jag är skötsam. Jag har inte bestämt hur länge jag ska vara ofelaktig och därför kan jag inte heller misslyckas med det. Det finns inget löfte att bryta liksom. 

Har hört att man blir väldigt poppis när man är en nedvärderande översittare som hatar allt och alla...

Det är inte rättvist

"Hanna, tror du att jag är så konstig så att ingen vill vara vän med mig?"

Min storasyster ringde mig för en stund sen. Vi är så lika egentligen. Jag kan tillåta mig att se det nu - att vi kan vara lika trots hennes diagnos. Jag känner igen så mycket av det hon ber mig om råd om. Hon vill ha vänner, men vet inte hur hon ska närma sig eftersom hon är rädd för att bli "rejected". Vanessa är den finaste systern man kan ha. Hon ser alltid den som är utanför eller annorlunda. Hon vill så väl. Hon förtjänar inte sin förbannade jävla sjukdom. Det är så fruktansvärt grymt och mina tårar tycks aldrig vilja sluta rinna. Inte sen hon bad mig lyssna på den här låten.

Jag kan offra den här dagen. Åt att sakna min syster.

dad

Det här är min favoritpappalåt. Jag älskar att sjunga den, jag älskar texten och jag älskar pappa. Egentligen hade jag tänkt skriva ett pappainlägg idag, men det kanske kommer i morgon istället.

My World

hair

I förrgår fattade jag beslutet att klippa av halva mitt hår. Egentligen vill jag snagga hela huvudet, eftersom håret är så slitet, men det skulle nog kännas lite naket. Så jag valde den sidan där det var som glesast. Jag känner mig inte ett dugg snygg, barn och pensionärer ser rädda ut när de ser mig, men det var nödvändigt.  Jag får vara ful ett tag för jag har ingen att imponera på ändå. Trots det så önskar jag att jag kunde ge ett mjukt, seriöst, intelligent intryck. Men det tycks få vänta. För att håret ska ha bättre förutsättningar så tänker jag sluta röka. Jag är trött på att inte känna lukter, känna mig smutsig, ha dålig hy, dåligt hår, och en ekonomi som är totalt körd i botten.

För att jag ska klara av att sluta röka, så måste jag ta en vit månad för att slippa frestas eller tappa omdömet. Det kommer att leda till att jag blir ännu mer isolerad eftersom jag väldigt sällan träffar folk på vardagar. Jag ser mig själv sittandes ensam, tuggandes på mina egna händer (på grund av tristess och abstinens), med blekrött hår spretandes från ena sidan av huvudet och smutsiga mjukisbyxor. Målet får vara att inte förverkliga den bilden.

Självplågeri eller maskerad?

Igår vantrivdes jag något fruktansvärt med min kropp. Jag ville inte alls vara i den och gå ut och synas. Därför var jag tvungen att tvinga mig till Depå, trots att det var fredag, eftersom det skulle finnas utklädda människor där. Jag var även tvungen att tvinga Emil att klä ut sig, eftersom det var honom jag skulle ut med. Jag klädde ut mig till en mördare på flykt från fängelset och jag klädde ut Emil till nörd. När jag skulle lirka ut glasen ur hans glasögon så råkade jag skära mig i tummen och såg detta som ett ypperligt tillfälle spöka ut mig lite till. Så jag kletade in mitt blod i ansiktet. Upptäckte även att man kunde spruta ut blod genom att trycka på tummen. Det var fascinerande och väldigt osmakligt.

Det märkliga var att jag vill fler komplimanger för mitt utseende än vanligt. Att ha sitt eget blod insmetat i nyllet fungerade inte som skrämselteknik. Är inte det lite konstigt? Tänder folk på blod? Luktar det gott eller nåt? Jag borde kanske försöka göra mig läskig ikväll igen och hoppas på att folk misstar mig för att vara snygg även denna gång. Fast min klädsel för ikväll är redan planerad. Bilden jag har i huvudet ser skitbra ut, men jag befarar att det inte riktigt kommer att bli så bra som jag vill. Dessutom bävar jag lite inför att sy fast brännässlor på kläderna.

Jag bryr mig inte så mycket om själva utgången egentligen. Det roliga är att jag får klä ut mig. Använda min fantasi. Jag önskar att varje dag var en maskerad.

Bristfälliga referensramar utan svansar och hjul.

Rutiner. Jag försöker hitta dem. 

Lära mig att hantera dem.

Ruta in mitt liv. 

Jag har gått några mil den här veckan, men min sjukgymnast verkar skeptisk. Han undrar om jag gör det för att bränna kalorier och jag svarar att det är klart. Men det är inte bara det. Det är inte tvångsmässigt och jag sliter inte ut mig. Jag ser mig omkring och rastar mig och min hund bara. Jag har utforskat Kulltorp, Nosaby och Balsby. Det ser inte ut som Åhus och inte som Egna Hem och därmed känns det främmande och lite obehagligt. Mina referensramar känns väldigt små. 

Infödingarna i Nosaby tittade konstigt på mig, som om jag inte hade där att göra, som om jag trampade på deras revir. Jag blev så väldigt liten och smög liksom därifrån med min icke existerande svans mellan benen och blev på min väg livrädd när det började plinga och tågbommar kom fallandes från ovan. När man blir rädd för tågbommar, då måste man nog börja utvidga den lilla, lilla bubbla man annars är så bekväm i. 

Jag har inte sett mycket av världen. Ibland grämer jag mig över det. Jag var jämt bitter över att min familj aldrig åkte på semester när "alla andra" gjorde det. Vet att jag inte har upplevt speciellt mycket och därför inte borde ha så mycket att säga om livet och världen. Jag har liksom inget att jämföra med. 

Men jag kan ju faktiskt, istället för att gräma mig, ta en titt på det som finns så nära men som jag aldrig brytt mig om att se, eftersom jag förkastat allt som inte går att stoltsera med inför "kompisarna". Imorgon ska jag gå till Näsby och försöka se världsvan ut. För det är ju det där med mig, att jag aldrig vill se ut som en nybörjare och aldrig vill framstå som osäker. Det är DET, mina vänner, som sätter käppar i mina icke existerande hjul.

Bitches ain't shit

Idag var en bra dag. Jag gick upp tidigt, för att jag trodde att jag skulle till sjukgymnasten, men när jag var nästan framme fick jag en känsla av att något var fel. Så jag kollade kalendern igen och insåg att jag var två dagar för tidig. Det vore kanske lite tröttsamt att sitta i ett väntrum så länge, så istället vände jag, gick hem och hämtade hunden och gick en lång, skön promenad. Sen lagade jag mat och umgicks med Hannah i några timmar. Och så har Emil och jag ätit skräpmat och gjort en beställning.

Nu ligger jag i sängen och funderar över meningen med min existens som vanligt. Vad är det för mening med att jag bygger upp min självkänsla och utplånar mitt bekräftelsebehov? Då framstår jag ju bara som stark och det skrämmer folk. Om jag framstår som ett hot och samtidigt inte bryr mig om att få bekräftelse så blir jag ju bara ensam och det vill jag inte. Men om jag ger fan i min grundtrygghet och förlitar mig på omgivningens bekräftelse så blir jag skör och bryter ihop så fort bekräftelsen uteblir. Om jag bryter ihop skrämmer jag också folk. Jag känner mig lite som ett monster. Ett omtänksamt, hotfullt, känsligt, livsfarligt monster.

Jag vill inte låta ensamheten slita mitt inre i tusen bitar och jag lär mig sakta men säkert att omfamna ensamheten och göra den till något rofyllt och behagligt. Det fungerar hur bra som helst så länge jag verkligen är inställd på ensamheten eller så länge människor i min närhet håller sina löften, men ge mig för helvete inte falska förhoppningar. Inbilla mig inte att jag kan räkna med dig när du ideligen sviker för det värsta jag vet är att vänta på någon som aldrig dyker upp.

Egentligen har jag mycket mer att tillägga men det är en dag imorgon med. Imorgon ska jag upp tidigt igen, ta vara på ljuset och tiden, fokusera på mig själv och hålla potentiella svek på avstånd. För antingen kan man må dåligt och vara en stackare för alltid, eller så kan man göra någonting åt det. Eller i alla fall försöka.

För att återknyta till rubriken... eller nej förresten, jag är för trött för att utveckla. Sov gott