Min storasyster ringde mig för en stund sen. Vi är så lika egentligen. Jag kan tillåta mig att se det nu - att vi kan vara lika trots hennes diagnos. Jag känner igen så mycket av det hon ber mig om råd om. Hon vill ha vänner, men vet inte hur hon ska närma sig eftersom hon är rädd för att bli "rejected". Vanessa är den finaste systern man kan ha. Hon ser alltid den som är utanför eller annorlunda. Hon vill så väl. Hon förtjänar inte sin förbannade jävla sjukdom. Det är så fruktansvärt grymt och mina tårar tycks aldrig vilja sluta rinna. Inte sen hon bad mig lyssna på den här låten.
Jag kan offra den här dagen. Åt att sakna min syster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar