Jag har sovit för lite inatt igen men jag har tvingat upp mig och sitter och äter frukost. Om en timme ska jag lämna nycklarna till min gamla lägenhet. Den där jävla lägenheten börjar bli en följetång i 17 delar. Ungefär. Idag tänker jag i alla fall skriva sista kapitlet. Jag hittar fortfarande inte den tredje nyckeln och jag vet inte om det är jag eller någon annan som har slarvat bort den. Förmodligen det förstnämnda.

Mamma har hur som helst bestämt sig för att följa med idag och säga till fastighetsskötaren att det är hon som gjort av med nyckeln. Jag är nämligen livrädd för min fastighetsskötare, Eve. Hade jag gått dit ensam och berättat om min förmåga att gömma saker för mig själv så hade han säkert blivit arg och då hade jag säkert börjat gråta. 

Jag tycker inte om att få kritik för brister jag är så medveten om. Det finns liksom inget jag kan säga till mitt försvar utan att blanda in någon form av diagnos och sådant gör jag bara när jag skämtar. Eve är inte rätt kille att dra bokstavsbarnskämt med.

Usch, jag måste sluta ha så stor respekt för äldre män som bär "jubbarbyxor" och talar bred skånska. Min rädsla grundar sig nog i att min språkliga begåvning inte biter på dessa. De skiter i att jag uttrycker mig väl för jag är bara en liten slarvig brud som stör grannar, tappar bort saker, slänger fimpar på fel ställen och torkar spisplattor som en kratta. Pappa och jag skrubbade hela dagen igår och jag letade frenetiskt efter nyckeln i Åhus. Allt för att slippa Eves vrede. 

Vi hörs igen om jag överlever. 

 

Jag kan inte sova för jag har tusen saker att göra imorgon och jag vet inte hur jag ska hinna.

Springa

Flyttstäda, igen

Handla

Ha möte i butiken och komma ihåg att ta med läkarintyg

Titta på fotboll (Svantes match. Jag är botad från allt övrigt fotbollsintresse) 

Göra nån klädbeställning (har glömt vilken det var) 

Plåta och plåtas

Låta bli att glömma bort vad jag håller på med

Klippa Axies klor och mina egna

Och helt säkert något mer som jag har glömt

Och var är den tredje nyckeln till min gamla lägenhet? Nej just det, det vet inte jag och om jag inte hittar den så ska jag fan inte få sova. Varför är jag så bra på att gömma och glömma?

Jag blir så trött. Men inte så trött att sömn känns aktuellt. 

Tänkte egentligen lägga upp en massa bilder där jag ser efterbliven ut, men min dator orkar inte. Jag får ägna natten åt att rensa den. Återkommer när den och jag är mindre förvirrade. 

gäsp och suck

Jag är helt slut för jag gick upp halv sex i morse. Satt på en pall i min gamla lägenhet mellan 8 och 11 innan besiktningsmannen behagade dyka upp. Hann på den tiden sticka slut på mitt garn, röka upp mina cigaretter och bli svinhungrig.

När jag fyllt på med cigg och mat samt inhandlat nytt garn landade jag på jobbet samtidigt som en leverans från The Hundreds och efter att ha packat upp den satte jag mig och stickade. Det är ungefär det enda jag har ägnat mig åt idag, för utom att säga åt pundare att låta bli yxan vi har i skyltfönstret. Det är svårt att veta vad man ska göra när det kommer in fel folk i butiken, förutom att hålla koll, vänta ut och vädra efter dem.

Jag blev så trött i huvudet och ryggen idag att jag gick hem en timme tidigt och tog en springtur.

Kan någon ta tag i matlagningen åt mig? 

Igår rullade en bil full med tanter till Ystad. I baksätet satt jag, Vickan och mormors bästa kompis Maggan. Mamma körde och mormor (som anser sig vara för tjock för baksätet) satt bredvid. 

Två kusiner skulle konfirmeras och självklart skulle detta äga rum i kyrkan. Tro och jag går inte riktigt ihop. Jag blir förbannad av bibelcitat och prästprat. Vill kräkas när jag hör en psalm. Får alltid lägga band på mig själv för att inte under predikan resa mig upp och fråga hur fan folk kan gå på skiten. Dessutom var alla VIP-platser tagna så vi hamnade precis bakom en stor pelare och såg inte alls vad som försiggick längst fram i kyrkan. Jag satt och spanade uppåt pelaren och noterade att det hängde en dåligt dammad dödskalle och en spindelvävsprydd ängel ovanför mitt huvud. 

Prästen var förvånansvärt lättsam och hade ett skägg i klass med Rick Ross. Han påstod att ingen skulle bli utsläppt utan att ha gillat Ystad församling på Facebook. 

Efter 20 minuter frågade mamma mig viskande om jag var rastlös. Jag tänkte att jag nog kunde stå ut en stund till. Tittade på pappret framför mig, där allt som skulle avverkas stod skrivet. Strök över de avklarade punkterna med en nagel. Planerade min reträtt noga. När det var dags för bön tågade jag bestämt mot utgången och var fri igen. Utan att ha gillat Ystad församling på facebook. 

Medan resten av församlingen lekte sekt gick jag till Max och köpte kaffe som jag sedan avnjöt på en bänk i solen, innan det var dags att åka vidare till kusiner för smörgåstårta och kakor i mängder. 

Det var en fin dag och den avslutades med att jag lyckades avstå från att hamna på ett svettigt dansgolv. Soffan vann över tbaren. Chockerande. 

Hej världen

Igår satte jag upp en världskarta på den fula, gröna (jag är så förbannat trött på att måla så den får fortsätta vara grön) väggen i sovrummet. Ibland är det bra att ha en pappa som är lärare. Jag har alltid gillat kartor och flaggor trots att jag inte är speciellt berest, elle kanske just därför. Nu kan jag ligga och plugga geografi istället för att sova på nätterna.

Snart ska jag springa till Floravägen och spackla igen lite håll i väggarna. Vill bara bli klar med allt som har med min gamla lägenhet att göra. Radera stressmoment och göra plats för nya. Jag önskar att dygnet hade fler timmar och att mitt sömnbehov var ännu mindre. 

Mina ben är möra. Jag har sprungit tre dagar i rad utan att få ont i benhinnorna. Det är ett under ungefär. Vi får väl se om jag blir skonad i morgon också. Och om jag orkar bära runt all choklad som är på väg ner i min mage.

Twerk Tuesday

Min morgon var lite märklig. Efter frukost sprang jag en sväng. Försöker börja lugnt den här gången så att jag inte springer min halvt till döds i en vecka, för att sedan göra ett uppehåll på flera månader. Det är så det brukar gå.

Medan jag eftersvettades fick jag för mig att spika upp en världskarta på väggen i sovrummet, men eftersom världskartan är stor och väggen är ganska osmidig att spika i så gav jag upp efter två minuter.

Istället duschade och tränade på att twerka. Jag har fått för mig att jag ska lära mig och min vita röv det av någon anledning. När jag skakade som mest och samtidigt skrattade åt mina futtiga försök damp posten ner på dörrmattan och jag fick reda på att min skuld till CSN inte blir avskriven. Jag ringde och undrade vänligt hur fan jag ska bära mig åt för att kunna betala skiten, men blev otrevligt bemött av en bitter norrländska som nog inte fått ligga på ett tag. Sen grät jag en skvätt för mig själv och så började det snöa.

Nu har jag skärpt till mig och är på jobbet. Dagen jag är av med min CSN-skuld ska jag fan ha lärt mig att twerka ordentligt.

Jag är lite mållös. Svante lät mig läsa ett tal han just hade hållit i skolan idag. Om mig. Om hur han haft det under alla år då jag varit sjuk. Om hur mycket mitt mående påverkat honom och om hur mycket han bryr sig om mig och ser upp till mig. Jag har inte riktigt kunnat föreställa mig hur mycket jag ställt till med för dem som älskar mig. Det har gjort för ont att tänka på. Jag har levt i mitt kaos och tänkt att det bara är jag själv som varit drabbad, när det i själva verket måste ha varit värre för dem som stått maktlösa runt omkring.

Ivar höll tal till mig för ett och ett halv år sedan, då Emil samlat mina vänner och ordnat en överraskningsfest, när jag kom hem efter två veckor på psyk. Det var fantastiskt fint, men så överväldigande att jag inte riktigt kunde ta in vad han sa. Jag var fortfarande i dåligt skick och skulle efter det fortsätta att utsätta min familj för mitt kaos.


Jag önskar att det fanns något sätt att säga förlåt för all smärta de fått utstå. För att jag försummat dem, och krävt så mycket av deras energi. Det enda jag kan göra är att se till att inte trilla så jävla hårt igen.

Jag känner så ofantligt mycket för mina bröder. Jag vet bara inte hur jag ska säga det till dem utan att det ska låta konstigt. Kärleksförklaringar är svårt när de verkligen är på riktigt.

Irritationsobjekt

Igår hade vi kvällsöppet eftersom det pågick något slags jippo på andra sidan gatan. Det var väldigt lugnt och jag satt och stickade på min halsduk. Sen kom fyra små pojkar in i butiken. De la sig på våra komattor och rullade runt, de pillade på kläder och var högljudda. När de sedan började ge varandra elstötar med en liten sladd sa jag åt dem att gå ut ur butiken. De var kaxiga, men gick... för en stund.

När de kom tillbaka tog vi ut Axie ur buren, kopplade henne och när de vägrade lämna butiken gick Emil mot dem med hunden. När barn närmar sig Axie blir hon ett monster. Hon låter och ser väldigt skrämmande. De blev rädda, skrek och sprang, men de fortsatte störa oss från utsidan. In kunde de inte komma eftersom vi låst dörren och tagit ner öppet-skylten.

Sedan stod de små kräken och hängde på vår dörr så att det var omöjligt för potentiella kunder att komma in. Kvällen var förstörd och vi gick hem.

Idag har vi haft två stinkande alkisar i butiken i en halvtimme. De var visserligen inte otrevliga men när de väl gick fick vi vädra.

Jag börjar i alla fall komma igång i källaren och det kan hända att jag slänger upp lite bilder på mina kreationer senare idag.

Ursäkta min frånvaro. Jag har inte riktigt haft ro att sätta mig ner och skriva. Vet inte om jag har det nu heller men jag tvingas spendera dagen i sängen på grund av magsmärtor. Fönstret står på vid gavel och solen skiner utanför. Antagligen kommer den skymmas bakom moln lagom tills jag samlat kraft att ta mig utanför dörren. Emil och Axie är och hälsar på Juicy. Jag ville följa med men kanske gör jag rätt i att vila. Jag hatar att vila.
Tid för eftertanke.
Ångest.

Eftersom jag är extremt pessimistiskt funtad så blir vila nästan outhärdligt. Jag tänker på allt jag borde göra:

Sy
städa
förbättra butiken
motionera
handla
tjata på emelie om att hon ska hämta sina saker i källaren och ge mig mina kläder
spackla och städa min gamla lägenhet
sätta upp mina förbannade stringhyllor
sortera papper.



Så tänker jag på sådant jag kanske kunde gjort bättre. I fredags såg jag min storasyster för första gången på sex år. Lika många år som det skiljer mellan oss.

Hon var nervös, men hon kämpade. Jag såg hur hårt hon kämpade och det gjorde ont att se henne samtidigt som det var helt underbart.

Där satt vi. En far och hans två vuxna döttrar. Vi erkände våra brister och skrattade ihop. Så fint och självklart och så svårt och tungt.

Mina ögon tåras vid tanken. Frustration och maktlöshet. Kudden blir blöt.

Hon känner att hon varit en dålig syster. Jag vill radera hennes ångest. Skaka om henne så att alla hennes demoner trillar ut och dör. Hålla henne tills allt är bra.

Men jag vet inte hur man tröstar. Nära är så svårt.