Hanna Hildeman

Jag är lite mållös. Svante lät mig läsa ett tal han just hade hållit i skolan idag. Om mig. Om hur han haft det under alla år då jag varit sjuk. Om hur mycket mitt mående påverkat honom och om hur mycket han bryr sig om mig och ser upp till mig. Jag har inte riktigt kunnat föreställa mig hur mycket jag ställt till med för dem som älskar mig. Det har gjort för ont att tänka på. Jag har levt i mitt kaos och tänkt att det bara är jag själv som varit drabbad, när det i själva verket måste ha varit värre för dem som stått maktlösa runt omkring.

Ivar höll tal till mig för ett och ett halv år sedan, då Emil samlat mina vänner och ordnat en överraskningsfest, när jag kom hem efter två veckor på psyk. Det var fantastiskt fint, men så överväldigande att jag inte riktigt kunde ta in vad han sa. Jag var fortfarande i dåligt skick och skulle efter det fortsätta att utsätta min familj för mitt kaos.


Jag önskar att det fanns något sätt att säga förlåt för all smärta de fått utstå. För att jag försummat dem, och krävt så mycket av deras energi. Det enda jag kan göra är att se till att inte trilla så jävla hårt igen.

Jag känner så ofantligt mycket för mina bröder. Jag vet bara inte hur jag ska säga det till dem utan att det ska låta konstigt. Kärleksförklaringar är svårt när de verkligen är på riktigt.