Det bästa med lördagar är att ingen jobbar på rådhusbygget mittemot. Då kan man cripwalka genom hela vardagsrummet, utan publik.
Här sitter jag och väntar på att någon ska komma och ta hand om min tvättmaskin. I måndags krälade jag runt på golvet hela dagen och försökte lösa problemet själv, men jag kunde inte få åbäket att fungera, trots mina extrema handyman-skillz. Det ska komma någon gång mellan 9 och 12 och jag är rädd att jag ska bli jättekissnödig precis innan de kommer och att de sedan ska ockupera badrummet i flera timmar i sträck.

Jag känner mig stressad. Det är för mycket att hålla reda på för tillfället. På måndag ska jag tydligen börja i någon studiemotiverande aktivitet på Önnestads Folkhögskola. Jag är för helvete redan studiemotiverad, men alla beslutsfattare är för upptagna för att ge mig klartecken att börja plugga och därför har jag inget annat alternativ än att gå med på vad Arbetsförmedlingen säger åt mig att göra.

I går var jag på Starta Eget-dag och jag vill ha en klädbutik. Ge mig ett startkapital, för jag vet att jag kan.

Nu får jag rycka upp mig och gå och köpa mig ett par ridvantar så att jag inte fryser ihjäl under lektionen i kväll. Tvättmaskinssnubben gick just, efter att ha plockat ut en träbit ur pumpen. Vem lägger pinnar i min tvättmaskin?


I går kände jag mig ensam trots att det var fullt av folk runt omkring mig. Det händer mig ganska ofta faktiskt. För jag är lite konstig och inte som alla andra. Redan innan vi begav oss mot förfesten kände jag suget. Abstinensen. Det var för tyst. Det kröp i kroppen av hiphop-brist. Medan jag tvättade ansiktet efter en aningens psykiskt krävande men ack så viktig Malmö-utflykt, låg min kille på soffan och väntade tålmodigt på att jag skulle bli klar. TVn babblade och jag fick liksom ingen rytm i rörelsen med mascaraborsten. Jag försökte med hjälp av Jedi-krafter överföra min önskan om mindre TVbabbel och mer rapmusik till killen på soffan men till mitt förtret hände inget. Därför släppte jag sminkborsten och gick med mina mest bestämda steg ut i vardagsrummet, släckte TVn och lät Juicy J hjälpa mig att hitta gunget.

För det är så jag funkar. Jag måste ha en takt, en rytm, ett gung. Det är omöjligt för mig att fungera utan hiphopen. Jag behöver den för att kunna andas. Den berättar historier, den tröstar mig, får mig att sträcka på mig, matar min pondus och sparkar mig i ändan när jag behöver det innan den vaggar mig till sömns på natten. 

När jag till slut fått ordning på mitt ansikte och var redo att gå fick jag separationsångest. Jag ville inte gå ifrån min musik för jag vet att den är bannlyst i de flesta umgängen jag kommer i kontakt med nu för tiden. Jag kan inte föra mig socialt till popmusik eller trallvänlig schlager, men jag blir gång på gång nedröstad om jag försöker lägga mig i var som ska spelas. Så jag har slutat försöka.  Det är det som får mig att känna mig så jävla ensam. Varför kan andra människor bortse från sådant men inte jag? Hur kan andra människor lyssna på musik utan att ha en åsikt? 

Så fort vi kom hem var jag tvungen att sätta igång min musik, smyga ut i köket och twerka i min ensamhet en stund. Ni vet när man kommer upp till vattenytan efter att ha dykt lite för djupt utan att ha tagit ett djupt andetag först? Så kändes det, hela vägen från mitt kepsbeklädda huvud till tårna i mina Air Force Ones.




Idag har varit en lång dag. Jag går runt med en bekymmersrynka i pannan utan känd anledning och har inte lyckats få något vettigt gjort på hela dagen. Eller nu ljög jag. Jag var uppe runt sju och tog en kort promenad för att försöka få liv i min stela kropp. När jag går mina morgonpromenader kommer jag alltid direkt ur sängen och försöker undvika att se min spegelbild på vägen ut, eftersom det bara hade saktat ner mig. Jag hade fastnat och försökt göra något åt min trötta uppsyn. Jag vet det, så därför låter jag bli. Varje morgon lyckas jag glömma bort att jag bor mitt i stan och möts av en stor flock morgonpendlare så fort jag kommer utanför porten. Det kan hända att dessa morgonpendlare misstar mig för en hemlös som just kvartat i en trappuppgång, men det kanske inte är hela världen.

Jag har även deltagit i aktiviteten som arbetsförmedlingen placerat mig, men jag fick ingenting gjort så jag babblade oavbrutet i tre timmar istället. Och jag brukar klaga när andra deltagare förstör min arbetsro. Samtalsämnet för dagen var mediciner och diagnoser. Jag kom med den briljanta idéen att recensera alla piller vi på redaktionen använt, men jag vet inte om de som driver jobbcoachföretaget vars namn vårt webmagasin tvingas bära skulle uppskatta en sådan artikel. Det kanske trots allt var bäst att jag pratade i tre timmar istället för att producera text. 

När jag fick nog av mitt eget malande beslutade jag skona mina medarbetares öron och gick hem och rappade (Def Jam Rapstar) i tre timmar i sträck. Nu har jag knappt någon röst kvar och det kanske är bäst eftersom jag i morgon ska till Malmö och träffa min farmor för första gången på 10 år. Hon fyller 90 och jag vill ju inte råka säga något olämpligt till den gamla damen. 

Hets

Det var någon expert i Nyhetsmorgon nyss, som pratade om 5:2-dieten. Hon talade om att hon nu tar tillbaka de råd hon tidigare brukade ge sina klienter. Jag undrar om de får pengarna tillbaka nu när periodisk fasta är det enda rätta. Hon sa inte ens förlåt för att hon för ett halvår sedan lurat i folk att det är sunt att äta var tredje timme. Men jag såg att hon skämdes. Intog försvarsposition när programledarna ifrågasatte.

Det jobbiga med denna masshysteri är att jag blir så stressad. Att jag tar åt mig trots att det sägs att jag inte är överviktig. Inuti mig viskar fortfarande anorexin att jag är ett jävla fetto med dålig karaktär så fort jag stoppar mat i munnen eller vilar en stund. Och eftersom löpsedlarna säger åt mig att fasta och de på TV säger åt mig att fasta så är det som om anorexin får vatten på sin kvarn. -Där hör du! skriker den. Jag önskar att jag inte tog åt mig. Önskar att bantningshysterin rann av mig likt vatten rinner av en fågels feta fjäderskrud. Kanske har jag för lite underhudsfett. Är det därför jag inte kan stänga stressen ute?

I tio år har jag försökt acceptera min kropp. I tio år har jag försökt gå med på man inte är fet om man har ett BMI på över 17. I tio år har min sjuka sida brottats med min friska. Varje gång jag ska äta måste jag tala om för mig själv att det är bra för mig och att jag inte är tjock. Jag måste ibland plocka fram det matschema min dietist gav mig när jag var 16, för att påminna mig själv om vad som är en normal kost. Det brukade få mig att känna mig trygg. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Jag vet inte hur jag ska försvara mig när var och varannan människa går runt och fastar på ett sätt som liknar mitt beteende för tio år sedan. Jag vet inte hur jag ska övertyga mig själv om man måste vila när man är trött när det basuneras ut att man ska träna varje dag och #ALDRIGVILA.

Min normala inställning är att aldrig vila och den drev mig för knappt ett år sedan in i en allvarlig halsfluss som övergick i hjärtmuskelinflammation och hjärtsäcksinflammation. Jag tvingade personalen på hjärtintensiven att skriva ut mig efter två dagar. Jag hade minsann inte tid att vila. De sa i princip åt mig att jag fick skylla mig själv om jag fick hjärtstillestånd när jag traskade därifrån. Varför finns det inga tidningsrubriker som riktar sig mot sådana som jag? Sådana som redan har lite väl lågt blodtryck, sådana som har problem att tillåta sig att äta utan ångest, som hatar sin kropp när den inte är underviktig, sådana som behöver någon som strängt säger åt dem att de MÅSTE vila. Hur kan du se upp till människor som uppmanar dig att ALDRIG VILA. Vad hände med vikten av återhämtning? Rann den, tillsammans med förståndet av, när du tappade några kilo vätska med hjälp av den senaste dieten?




5:2 – gick du på den lätta?

Ibland kan jag vara en smula hämndlysten. Har någon gjort mig illa flinar jag lite i smyg när det går dåligt för vederbörande. MEN, det helvete som ätstörningar innebär önskar jag inte ens min värsta fiende. Eftersom jag lagt så mycket tid, så många år på att tänka på mat, undvika mat, peta i mat, äta för mycket mat, kräkas upp mat så känns det lite som att jag har fyllt min kvot. Därför försöker jag för det mesta undvika att ge mig in i diskussioner om dieter och träningshets. Jag måste skydda mig själv och försöka låta bli att bli påverkad. Min blick dras – om jag inte kämpar emot – automatiskt till anorektiska människor på stan och till dietböckerna som skyltas i bokhandelns fönster. Jag har slutat följa folk på instagram på grund av att de gått och blivit "experter" på mat, träning och hälsa. Men vänta nu. Vad är hälsa? Är det hälsosamt att svälta sig två dagar i veckan? Jag ska tala om vad som händer när man svälter i perioder. Kroppen lär sig att när den väl får mat är det bäst att äta ordentligt, för den har ingen aning om när den kommer få mat igen.

När jag gick i högstadiet skulle man kunna säga att jag körde periodisk fasta. Jag var lite före er med den trenden. Ni som nu tror er vara fullfjädrade kostrådgivare efter att ha läst ett par bloggar. Jag slutade äta frukost, jag experimenterade med hunger- och mättnadskänslor. Jag var nöjd när jag vann över hungern och snart utmanade jag den genom att skippa lunchen också. Jag klarade att hålla mig till att endast äta ett mål om dagen eller att tillåta mig att äta en dag för att låta bli helt nästa under en ganska lång period, innan suget knackade på dörren. Jag kämpade emot matfantasierna. I huvudet hade jag kolhydratsorgier och frossade i glass, kakor, pasta och bröd. Till sist slog hungern in dörren och jag föll hjälplös i klorna på suget, på bulimin.

Det är farligt att försöka käfta emot kroppens signaler. Den har behov och ditt jobb är att tillgodose dem. Blir du ovän med din kropp kommer den garanterat att bråka tillbaka och när den gör det blir du arg på dig själv för att din diet inte fungerar så bra som du önskar. Matintag föder då ångest och du börjar straffa dig själv för att du ätit, genom att kompensera med exempelvis träning. Du tränar inte för att det är skönt. Du tränar för att du ligger i krig mot din kropp. Den skriker efter vila och normala matvanor och du skriker tillbaka att du minsann ska köra 5:2 för det finns böcker om det och dina instagramidoler blir skitsnygga av det så därför måste det vara det rätta. Fattar du inte att du är skitdum och att din kropp skrattar åt dig? Dieter finns för att folk ska tjäna pengar på att lättflörtade människor som är missnöjda med sina kroppar letar efter snabba lösningar. Ju mer extrem en diet är, desto större snackis blir den och desto mer pengar finns att tjäna.

5:2-anhängare, jag ber er, lyssna på era kroppar. Jag vill inte att era framtida barn ska påverka mina framtida barn. Jag vill inte att de ska behöva umgås med bebisar som bara blir ammade fem dagar i veckan.

Barfotabarn the REMIX

Du har tappat din gröna papperslapp,
du hopplösa fall i livet.
Så sitter du åter på socförvaltar'ns trapp
och svär så jävla uppgivet.

Var la du din lapp - var det högt eller lågt,
var den blank eller nästan ifylld.
Tänk efter nu - förrn vi nekar dig cash
du hopplösa fall i livet.

Pro Drop-out

Jag vill börja plugga igen. På komvux. Jag har försökt bli klar med mina gymnasiebetyg så länge nu, utan att lyckas. Jag vill inte kunna skylla min livsstiltje på att jag inte har möjligheten att söka en utbildning. 

2004 började jag i ettan på gymnasiet. Jag hade missat en hel del av nian eftersom jag blivit sjuk i anorexi. Trots det hade jag fått hyfsat bra slutbetyg eftersom mina lärare visste hur duktig jag egentligen var. Under mitt första gymnasieår blev jag sjukare och hoppade av och sjukskrevs när det var några veckor kvar av vårterminen. Jag lyckades ordna så att jag fick betyg i några ämnen under sommaren. 

2005 började jag tvåan enligt planerna. Gick samhälle med ekonomisk inriktning, utan att veta varför. Allt jag kunde tänka på var mat och kropp och jag visste nog från början att jag var för sjuk för att gå i skolan. Efter någon månad blev jag sjukskriven och gick hemma och väntade på att få en plats på behandlingshemmet Capio AnorexiCenter i Varberg. När jag kom hem igen fick jag ha praktik i väntan på att börja om årskurs två. 

2006 började jag tvåan igen. Jag hade bott ensam i mormors lägenhet under sommaren och lurat i min familj att jag mådde bra, när jag i själva verket ätit och spytt för många tusen under flera månader. Jag gick inte många veckor i skolan innan jag var tvungen att erkänna mig besegrad av bulimin ännu en gång. Jag blev sjukskriven igen och mamma fick ta tjänstledigt för att vara hemma och passa mig så att jag inte skulle trilla av pinnen i väntan på en ny plats på behandlingshemmet. När jag återvände fick jag praktik igen.

2007 pluggade jag faktiskt en hel termin på komvux. 

2008 påbörjade jag en ny komvuxtermin på våren, ungefär i samma veva som jag började jobba extra på Max. Jag läste bland annat Naturkunskap B och skulle skriva ett arbete om ADHD. Ju mer jag läste desto mer insåg jag att det handlade om mig. Så jag tjatade mig till en utredning och fick en diagnos, ungefär samtidigt som jag fick tillgång till min första lägenhet. Studierna fick skjutas på framtiden och ge plats åt min något sena tonårsrevolt. 

2009, på våren försökte jag läsa två kurser medan jag jobbade ganska mycket. Sedan sa jag upp mig, fick nytt jobb och hoppade av skolan. På hösten började jag på Fridhems Folkhögskola, men det höll bara i drygt ett halvår. 

2010 tror jag att jag testade att plugga på distans i någon vecka innan jag gav upp. På hösten gick jag på komvux och blev sjukskriven när det var tre veckor kvar av terminen. 

Jag har alltså lagt en hel del tid på gymnasiestudier. Detta till trots har jag inte ens skrapat ihop hälften av antalet poäng som krävs för att ha behörighet.