Hets

Det var någon expert i Nyhetsmorgon nyss, som pratade om 5:2-dieten. Hon talade om att hon nu tar tillbaka de råd hon tidigare brukade ge sina klienter. Jag undrar om de får pengarna tillbaka nu när periodisk fasta är det enda rätta. Hon sa inte ens förlåt för att hon för ett halvår sedan lurat i folk att det är sunt att äta var tredje timme. Men jag såg att hon skämdes. Intog försvarsposition när programledarna ifrågasatte.

Det jobbiga med denna masshysteri är att jag blir så stressad. Att jag tar åt mig trots att det sägs att jag inte är överviktig. Inuti mig viskar fortfarande anorexin att jag är ett jävla fetto med dålig karaktär så fort jag stoppar mat i munnen eller vilar en stund. Och eftersom löpsedlarna säger åt mig att fasta och de på TV säger åt mig att fasta så är det som om anorexin får vatten på sin kvarn. -Där hör du! skriker den. Jag önskar att jag inte tog åt mig. Önskar att bantningshysterin rann av mig likt vatten rinner av en fågels feta fjäderskrud. Kanske har jag för lite underhudsfett. Är det därför jag inte kan stänga stressen ute?

I tio år har jag försökt acceptera min kropp. I tio år har jag försökt gå med på man inte är fet om man har ett BMI på över 17. I tio år har min sjuka sida brottats med min friska. Varje gång jag ska äta måste jag tala om för mig själv att det är bra för mig och att jag inte är tjock. Jag måste ibland plocka fram det matschema min dietist gav mig när jag var 16, för att påminna mig själv om vad som är en normal kost. Det brukade få mig att känna mig trygg. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Jag vet inte hur jag ska försvara mig när var och varannan människa går runt och fastar på ett sätt som liknar mitt beteende för tio år sedan. Jag vet inte hur jag ska övertyga mig själv om man måste vila när man är trött när det basuneras ut att man ska träna varje dag och #ALDRIGVILA.

Min normala inställning är att aldrig vila och den drev mig för knappt ett år sedan in i en allvarlig halsfluss som övergick i hjärtmuskelinflammation och hjärtsäcksinflammation. Jag tvingade personalen på hjärtintensiven att skriva ut mig efter två dagar. Jag hade minsann inte tid att vila. De sa i princip åt mig att jag fick skylla mig själv om jag fick hjärtstillestånd när jag traskade därifrån. Varför finns det inga tidningsrubriker som riktar sig mot sådana som jag? Sådana som redan har lite väl lågt blodtryck, sådana som har problem att tillåta sig att äta utan ångest, som hatar sin kropp när den inte är underviktig, sådana som behöver någon som strängt säger åt dem att de MÅSTE vila. Hur kan du se upp till människor som uppmanar dig att ALDRIG VILA. Vad hände med vikten av återhämtning? Rann den, tillsammans med förståndet av, när du tappade några kilo vätska med hjälp av den senaste dieten?