Det har varit tyst här ett tag, jag vet. Men det har hänt mycket som är bra, men allt överskuggas av det fruktansvärda faktum att jag har mist min yngsta morbror. Hur hanterar man en sådan förlust? Hur får man in i sitt huvud att någon som känt en sedan man föddes aldrig kommer krama en igen? Det kommer ta tid.

I dag är jag bitter på ett jävligt ocharmigt vis. Det är ingen som har bjudit mig på Halloween-fest i år och jag älskar att klä ut mig. Jag har sedan i somras tjatat på min kille om att ha maskerad, men eftersom jag är så förbannat osocial och delvis självvalt kompislös så har inte jag någon att bjuda. Alltså ligger hela ansvaret på honom, eftersom han är en omtyckt typ med stort kontaktnät. Problemet är att han inte är ett dugg intresserad av att klä ut sig. Helgen är således helt planlös. 

Hur kan jag ställa sådana orimliga krav på min omgivning? Det är ju mina krav och principer som gjort mig så förbannat ensam. Varenda jävla helg gnäller jag över att jag inte har några hip-hop kompisar. (Nästan) Varenda helg ställer jag mig själv frågan: Ska jag sitta hemma ensam och förfesta, lyssna på bra musik, röka inne och le för mig själv ELLER ska jag gå på någon förfest där det endast pratas om saker som inte intresserar mig och lyssnas på kommersiellt dravel. Och där jag dessutom riskerar att behöva förklara för människor varför jag inte jobbar eller studerar. 

Det är dagar som denna jag önskar att jag var en sådan där medelmänniska som bara nöjer sig.