Här sitter jag och äter frukost, outsövd, men det är väl mer eller mindre mitt normaltillstånd. Sömnbrist, otålighet och andra balansrubbande faktorer gör mig kanske lite dum, eller i alla fall irrationell ibland. Men! Jag är inget barn och inte korkad. Mitt intellekt är till och med skarpare än genomsnittets, sägs det. Jag kan alltså tänka själv. Jag behöver inte bli hållen i armen vid övergångsstället och bränner jag tungan på kaffet så får jag väl skylla mig själv.
Detsamma gäller när det kommer till nya bekantskaper. Jag är själv en sådan person som de varnar för. Det är nästan så att jag borde sätta upp stora, blinkande skyltar runt omkring mig, så att folk slapp göra sig mödan att snacka, men det hade varit så opraktiskt att släpa runt på. Tänk att bära med sig en hel byggarbetsplats på bussen liksom. Högst opraktiskt.
Av samma anledning som jag tycker att man ska ge blanka fan i vad folk tror sig veta om min personlighet och mitt förflutna så vill jag inte heller höra vad någon jag gärna vill lära känna har i bagaget. Eller det kanske jag vill, men då vill jag höra det från den första källan. Alltså personen själv.
Om jag skulle tro blint på någons varningar som kanske i sin tur kommer från en tredje eller fjärde källa så skulle jag få sitta här, helt paranoid och aldrig prata med någon som jag inte pratat med förut och om alla var så dumma att de löd de blinkande varningslamporna kring mig så skulle ingen någonsin närma sig.
Låt mig bilda en egen uppfattning. Bränner jag mig på kaffet så gör det inte ont för alltid.
