Xplosive

Alltså det är någonting med mig och det fjärde kvartalet. Jag är förvisso ganska bra på att skapa oreda under de övriga tre också, men det är som att mitt kaos når sin kulmen mot slutet av året. Gång på gång. Jag är som en bomb vars stubin har en brinntid på 9-12 månader. Nån tuttar fyr i januari och sen vet man aldrig riktigt vad som väntar.

Är det inte kirurgiska ingrepp så är det hjärtfel eller utmattningsdepression. En gång lyckades jag bli förlovad på fyllan och en gång låg jag på sjukhus med en tratt i ändan för att min mage strejkat för länge. Jag vet faktiskt inte vilket som gett värst konsekvenser.

Nu sitter jag här med fett hår, mensvärk och fem hål i magen. Det har gått 11 dagar sedan jag opererades. Jag får inte springa på en månad och inte lyfta mer än två kilo. Det där med två kilo fick jag reda på igår när jag var tvungen att uppsöka distriktssköterska för att få förbanden utbytta. Innan dess hann jag möblera om halva lägenheten själv. Informationen från avdelning 61 på CSK var jävligt knapphändig, milt uttryckt.

Jag hade inte tänkt att jag skulle behöva hjälp med att ta av några plåster, tvätta såren och sätta dit lite tejp, men jag är tydligen klenare är jag själv hittills uppfattat mig. När jag i förrgår pillade bort två av plåstren blev jag nämligen yr och illamående, svettades som en kastrull kokande vatten, föll ihop i en liten hög på badrumsgolvet och såg ingenting på tio minuter. Det blir svårt att pricka rätt med tejpen då kan jag tala om.

Jag mår ändå ganska bra nu om man jämför med hur det var för en dryg vecka sedan. Någon glömde väcka min högerfot efter den åtta timmar långa narkosen, så den fortsatte sova i fyra dagar. Min urinblåsa hade tagit jullov så jag fick ha kateter. Varken morfin eller sömntabletter kunde få mig att sova och magen gjorde megaont och var svullen som en badboll.

Om jag jämför med då så mår jag prima nu. Jag kan ju för fan både kissa själv och sova på sidan utan att det känns som allt ska på sönder. Jag är bara så förbannat less på att inte få springa, på att ständigt passera berget av saker som ska ner i källaren utan att kunna göra något åt det, på att oroa mig för att operationen inte ska ha gjort någon nytta och på att inte kunna/våga gå på fest.

Jag undrar vad nästa års fjärde kvartal har att erbjuda.

Kaos

I januari hade jag tänkt läsa på komvux. Det är nog fjärde försöket om man räknar bort den där terminen som jag faktiskt slutförde för sisådär sex år sedan. Jag vet inte exakt vad jag ska göra det för (förutom att det är ett sätt att slippa bli satt i totalt förnedrande aktiviteter av Arbetsförmedlingen) eftersom jag byter framtidsmål en gång i veckan. Förra veckan var jag helt inställt på att bli jurist, men just nu är jag mer inne på att slå mig in på konstfack. Samtidigt skulle jag vilja försörja mig på att föreläsa, men jag vet ju inte ens om jag är bra eftersom jag håller min första föreläsning på onsdag. Vad jag ska säga är fortfarande ganska oklart och i morgon ska jag på begravning så det kommer antagligen sluta med att jag improviserar.

Men just det. Komvux. Terminen startar den 13e januari, men förra veckan fick jag veta att jag ska opereras någon gång i januari. Jag trodde jag skulle få lite klarhet idag eftersom jag skulle till sjukhuset och ha förberedande samtal med först sjuksköterska och sedan narkosläkare. Tji fick jag. Efter två timmar på sjukhuset var jag ett ynka rör blod fattigare och inte ett dugg klokare. Jag vill gärna ha lite mer information om vad de ska hålla på och stöka runt med i min mage i dryga två timmar. Jag vill gärna veta om jag behöver ställa in mig på att inte kunna börja skolan i vår och så vill jag veta när jag kommer kunna springa igen. Tydligen är det för mycket begärt. Så himla krävande kan man tydligen inte vara.

I många år har jag försökt få en ordentlig utredning av magen. Magen som ställt till det för mig i hela mitt snart tjugosexåriga liv. Känslan när man äntligen bli tagen på allvar och ordentligt utredd är så jävla dubbel. Det är en enorm lättnad som blandas med bitterhet och frustration. "Vad var det jag sa" skulle man kunna säga men det gör föga skillnad och det ger mig inga förlorade år tillbaka. Jag har varit så medveten om att något inte står rätt till och jag har försökt övertyga dem som har verktygen att laga skiten så många gånger utan att bli trodd att jag i perioder tvivlat på mig själv. Jag har tänkt att det kanske är som de säger. Jag kanske känner efter för mycket? Det kanske känns så här för alla?

Förra gången jag sökte var i somras. Då beskrev jag utförligt problemet, varpå den kvinnliga läkaren på Östermalms vårdcentral klämde på min mage i fem sekunder och frågade om jag haft en lycklig uppväxt. Först blev jag helt ställd, sedan blev jag arg och därefter helt matt. Efter att ha samlat kraft i ett par månader bytte jag vårdcentral. På Kristianstadskliniken fick jag snabbt en tid, där den äldre manliga läkaren efter ett enda samtal (där jag gav samma beskrivning av problemet som till kvinnan på Östermalm) konstaterade att jag skulle behöva träffa en kirurg snarast. Kirurgen som jag alltså träffade förra veckan behövde bara ställa rätt frågor, lyssna på mina svar och göra rätt undersökning för att förstå att jag måste opereras.

Men jag vill veta NÄR så att jag kan ge besked till min socialsekreterare, till Arbetsförmedlingen, till Försäkringskassan, till Komvux, till CSN, till framtida föreläsningsbokare med flera. Jag står inte ut med ovisshet och jag står inte ut med ständiga misslyckanden och nederlag. När ska det vända?