Kaos

I januari hade jag tänkt läsa på komvux. Det är nog fjärde försöket om man räknar bort den där terminen som jag faktiskt slutförde för sisådär sex år sedan. Jag vet inte exakt vad jag ska göra det för (förutom att det är ett sätt att slippa bli satt i totalt förnedrande aktiviteter av Arbetsförmedlingen) eftersom jag byter framtidsmål en gång i veckan. Förra veckan var jag helt inställt på att bli jurist, men just nu är jag mer inne på att slå mig in på konstfack. Samtidigt skulle jag vilja försörja mig på att föreläsa, men jag vet ju inte ens om jag är bra eftersom jag håller min första föreläsning på onsdag. Vad jag ska säga är fortfarande ganska oklart och i morgon ska jag på begravning så det kommer antagligen sluta med att jag improviserar.

Men just det. Komvux. Terminen startar den 13e januari, men förra veckan fick jag veta att jag ska opereras någon gång i januari. Jag trodde jag skulle få lite klarhet idag eftersom jag skulle till sjukhuset och ha förberedande samtal med först sjuksköterska och sedan narkosläkare. Tji fick jag. Efter två timmar på sjukhuset var jag ett ynka rör blod fattigare och inte ett dugg klokare. Jag vill gärna ha lite mer information om vad de ska hålla på och stöka runt med i min mage i dryga två timmar. Jag vill gärna veta om jag behöver ställa in mig på att inte kunna börja skolan i vår och så vill jag veta när jag kommer kunna springa igen. Tydligen är det för mycket begärt. Så himla krävande kan man tydligen inte vara.

I många år har jag försökt få en ordentlig utredning av magen. Magen som ställt till det för mig i hela mitt snart tjugosexåriga liv. Känslan när man äntligen bli tagen på allvar och ordentligt utredd är så jävla dubbel. Det är en enorm lättnad som blandas med bitterhet och frustration. "Vad var det jag sa" skulle man kunna säga men det gör föga skillnad och det ger mig inga förlorade år tillbaka. Jag har varit så medveten om att något inte står rätt till och jag har försökt övertyga dem som har verktygen att laga skiten så många gånger utan att bli trodd att jag i perioder tvivlat på mig själv. Jag har tänkt att det kanske är som de säger. Jag kanske känner efter för mycket? Det kanske känns så här för alla?

Förra gången jag sökte var i somras. Då beskrev jag utförligt problemet, varpå den kvinnliga läkaren på Östermalms vårdcentral klämde på min mage i fem sekunder och frågade om jag haft en lycklig uppväxt. Först blev jag helt ställd, sedan blev jag arg och därefter helt matt. Efter att ha samlat kraft i ett par månader bytte jag vårdcentral. På Kristianstadskliniken fick jag snabbt en tid, där den äldre manliga läkaren efter ett enda samtal (där jag gav samma beskrivning av problemet som till kvinnan på Östermalm) konstaterade att jag skulle behöva träffa en kirurg snarast. Kirurgen som jag alltså träffade förra veckan behövde bara ställa rätt frågor, lyssna på mina svar och göra rätt undersökning för att förstå att jag måste opereras.

Men jag vill veta NÄR så att jag kan ge besked till min socialsekreterare, till Arbetsförmedlingen, till Försäkringskassan, till Komvux, till CSN, till framtida föreläsningsbokare med flera. Jag står inte ut med ovisshet och jag står inte ut med ständiga misslyckanden och nederlag. När ska det vända?