Alltså, mitt sleeping pattern är så fucked up just nu. Igår sov jag till 15.07. Funderade på att dygna. Målade hela dagen (eller det lilla som var kvar av den) och kvällen, men kroppen ville inte riktigt bära mig längre utåt midnatt. Fick blodtrycksfall varje gång jag reste mig upp för att, blanda färg eller se var fan jag höll på med där på dukarna. Jag har alltid mina dukar liggande på golvet, för jag vill krypa, trampa, vara i mina målningar.
Efter att ha semi-svimmat tusen gånger kapitulerade jag. Gick till mitt rum, satte igång en film, stängde av den igen efter tio minuter. Insåg att jag ville stänga ögonen. Satte igång en poesiuppläsning av Clark Coolidge och somnade till hans stämma efter en liten stund. Det var för fyra timmar sedan ungefär.
Nu tänker jag inte försöka somna om fler gånger. Klockan är 05.09. Drömmen som väckte mig var ganska underhållande. Hade velat stanna i den för att se upplösningen egentligen, men välten att fånga den medan jag minns istället.
Det som hann hända var i alla fall att jag vaknade en morgon och blickade ut över mitt internatrum. Till min förvåning hade någon dumpat mängder med kläder där. Alltså inte mitt vanliga stök. Det fanns fantastiska rävpälsar, en klänning av påfågelfjädrar och massor av annat som vid första anblick fick mig att jubla.
Jag klättrade över klädberget (vilket jag är bra på eftersom det sker på daglig basis även utanför mina drömmar) och tog mig ut i korridoren. En dörr stod på glänt och där inne stod en brud som jag aldrig sett förut. Innan jag ens hann öppna munnen för att fråga vad fan hon gjorde där eller om det var hon som skänkt mig alla kläder, så talade hon om att hon skulle anordna någon form av välgörenhetsshit och att hon bara lagt kläderna på mitt rum så länge, pga. platsbrist. Ilskan i mig stegrade snabbt. Ännu mer när jag såg att hon dekorerat hela jävla korridoren med glitter. Jag gillar inte glitter.
Vad jag sa till henne, eller rättare sagt röt, minns jag inte exakt. Jag minns bara att jag kallade henne för fula ord (typ fitta), talade om för henne att hon var dum i huvudet som inte såg att jag inte hade plats att förvara hennes skit i mitt redan överbelastade rum, och så min vrede, och att jag började ösa ut rävpälsar och kläder i korridoren. Det tog liksom aldrig slut. Typ som pojken med guldbyxorna fast istället för pengar i byxfickorna - mer byxor i byxorna. Det var inte bara kläder heller, visade det sig efter en stund, utan även en flaska nitroglycerin och några trasiga prydnadstjurar
(sådana som farfar brukade ha i en glasmonter, i sin matsal i Immeln och som pappa nu förvarar mindre synligt eftersom mamma inte gillar dem).
Det är skönt att jag börjat minnas mina drömmar igen. Mindre behagligt att vakna för att man är förbannad över att det är glitter vart man är vänder blicken och av besvikelse över att man trodde att någon gett bort en hel garderob.
Om jag fullhjärtat trott på det där med drömtydning så hade jag vetat exakt vad den där vill säga mig. Men jag tror inte på något alls. Jag vet däremot att jag behöver kaffe nu.
För mina bröder
Jag vaknade strax efter fem av en mardröm och kunde inte somna igen. I drömmen skulle jag och Ivar, min äldsta lillebror, äta pizza på en restaurang. Vi beställde och sedan kom jag på att jag skulle slänga sopor i en källare. Ivar stannade kvar och väntade på pizzan och jag skulle snart komma tillbaka sa jag. Max tio min liksom. Soprummet var beläget i Marys källare
(där jag för inte så längesedan desperat försökte ta mig in för att leta efter en nyckel som jag på fyllan tappat ner i hisschaktet, en sen kväll/tidig morgon efter att i vit långklänning klättrat över stängsel, och vandrat länge, utan levande telefon eller en aning om vart jag egentligen befann mig).
I drömmen gick jag vilse i Marys källare. Jag hittade varken soprummet eller en utväg. Bara högar av betong och tunnlar med tågräls. Tågen swischade förbi, precis intill mig och jag greps av panik. Ivar väntade ju och pizzan kallnade. Jag ville bara ta mig ut och förklara att det inte var meningen att svika honom. Att jag gått vilse.
Det var jag som drog de vuxnas fokus åt mitt håll.
Det var jag som blev "sjuk".
Det var mig man oroade sig för.
Det var mig man försökte hjälpa.
Jag vet nu.
Jag förstår hur blind jag var.
Jag klarar av att snudda vid tanken.
Tanken på hur ni led, Ivar och Svante.
Insikten om hur illa det kunde gått.
Ni är det mest dyrbara jag har och jag tror att jag har irrat färdigt i den där källaren nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)