För mina bröder

Jag vaknade strax efter fem av en mardröm och kunde inte somna igen. I drömmen skulle jag och Ivar, min äldsta lillebror, äta pizza på en restaurang. Vi beställde och sedan kom jag på att jag skulle slänga sopor i en källare. Ivar stannade kvar och väntade på pizzan och jag skulle snart komma tillbaka sa jag. Max tio min liksom. Soprummet var beläget i Marys källare 

(där jag för inte så längesedan desperat försökte ta mig in för att leta efter en nyckel som jag på fyllan tappat ner i hisschaktet, en sen kväll/tidig morgon efter att i vit långklänning klättrat över stängsel, och vandrat länge, utan levande telefon eller en aning om vart jag egentligen befann mig).

I drömmen gick jag vilse i Marys källare. Jag hittade varken soprummet eller en utväg. Bara högar av betong och tunnlar med tågräls. Tågen swischade förbi, precis intill mig och jag greps av panik. Ivar väntade ju och pizzan kallnade. Jag ville bara ta mig ut och förklara att det inte var meningen att svika honom. Att jag gått vilse.

Under hela vår uppväxt var det jag som skrek högst.

Det var jag som drog de vuxnas fokus åt mitt håll. 

Det var jag som blev "sjuk".

Det var mig man oroade sig för.

Det var mig man försökte hjälpa.

Jag vet nu. 

Jag förstår hur blind jag var.

Jag klarar av att snudda vid tanken.

Tanken på hur ni led, Ivar och Svante. 

Insikten om hur illa det kunde gått. 

Ni är det mest dyrbara jag har och jag tror att jag har irrat färdigt i den där källaren nu.