Alltså, mitt sleeping pattern är så fucked up just nu. Igår sov jag till 15.07. Funderade på att dygna. Målade hela dagen (eller det lilla som var kvar av den) och kvällen, men kroppen ville inte riktigt bära mig längre utåt midnatt. Fick blodtrycksfall varje gång jag reste mig upp för att, blanda färg eller se var fan jag höll på med där på dukarna. Jag har alltid mina dukar liggande på golvet, för jag vill krypa, trampa, vara i mina målningar.
Efter att ha semi-svimmat tusen gånger kapitulerade jag. Gick till mitt rum, satte igång en film, stängde av den igen efter tio minuter. Insåg att jag ville stänga ögonen. Satte igång en poesiuppläsning av Clark Coolidge och somnade till hans stämma efter en liten stund. Det var för fyra timmar sedan ungefär.
Nu tänker jag inte försöka somna om fler gånger. Klockan är 05.09. Drömmen som väckte mig var ganska underhållande. Hade velat stanna i den för att se upplösningen egentligen, men välten att fånga den medan jag minns istället.
Det som hann hända var i alla fall att jag vaknade en morgon och blickade ut över mitt internatrum. Till min förvåning hade någon dumpat mängder med kläder där. Alltså inte mitt vanliga stök. Det fanns fantastiska rävpälsar, en klänning av påfågelfjädrar och massor av annat som vid första anblick fick mig att jubla.
Jag klättrade över klädberget (vilket jag är bra på eftersom det sker på daglig basis även utanför mina drömmar) och tog mig ut i korridoren. En dörr stod på glänt och där inne stod en brud som jag aldrig sett förut. Innan jag ens hann öppna munnen för att fråga vad fan hon gjorde där eller om det var hon som skänkt mig alla kläder, så talade hon om att hon skulle anordna någon form av välgörenhetsshit och att hon bara lagt kläderna på mitt rum så länge, pga. platsbrist. Ilskan i mig stegrade snabbt. Ännu mer när jag såg att hon dekorerat hela jävla korridoren med glitter. Jag gillar inte glitter.
Vad jag sa till henne, eller rättare sagt röt, minns jag inte exakt. Jag minns bara att jag kallade henne för fula ord (typ fitta), talade om för henne att hon var dum i huvudet som inte såg att jag inte hade plats att förvara hennes skit i mitt redan överbelastade rum, och så min vrede, och att jag började ösa ut rävpälsar och kläder i korridoren. Det tog liksom aldrig slut. Typ som pojken med guldbyxorna fast istället för pengar i byxfickorna - mer byxor i byxorna. Det var inte bara kläder heller, visade det sig efter en stund, utan även en flaska nitroglycerin och några trasiga prydnadstjurar
(sådana som farfar brukade ha i en glasmonter, i sin matsal i Immeln och som pappa nu förvarar mindre synligt eftersom mamma inte gillar dem).
Det är skönt att jag börjat minnas mina drömmar igen. Mindre behagligt att vakna för att man är förbannad över att det är glitter vart man är vänder blicken och av besvikelse över att man trodde att någon gett bort en hel garderob.
Om jag fullhjärtat trott på det där med drömtydning så hade jag vetat exakt vad den där vill säga mig. Men jag tror inte på något alls. Jag vet däremot att jag behöver kaffe nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar