När jag en bra bit in i samtalet, utan att han frågat, talade om att jag sedan fem veckor tillbaka äter magmedicinen Resolor och att den verkar på serotoninreceptorer i kroppen blev han tyst en stund innan han frågade:
-Vad är det?
Sedan reste han sig snabbt för att plocka fram och börja bläddra i sin FASS.
-Det måste vara den där nya IBS-medicinen... Vem har skrivit ut den?... Jaha, då är det hans ansvar.
Jag förklarade att det var en läkare vid gastrokliniken som efter ett av mig begärt telefonmöte skrivit ut den och att denne läkare (som jag tidigare stött på vid två tillfällen; när jag låg på hjärtintensiven och när jag skulle följas upp efter tarmoperationen) samtidigt förklarat att han inte är min ansvarige läkare. Han kan bara hjälpa mig med någon viss del av tarmens funktion med medicin. Om det är en annan del som krånglar så är det minsann kirurgens ansvar och då får jag såklart försöka jaga rätt på honom (fast läkaren jag battlade igår påpekade uppläxande att kirurgen aldrig utreder - han "bara skär") och om jag tror att problemen har med hormonbalansen att göra så får jag minsann besvära en gynekolog istället. När jag vid ovan nämnda telefonsamtal förtvivlat frågade gastroläkaren vem som har övergripande ansvar (eftersom jag inte själv vet var problemet sitter/ligger/maler/skaver/lever jävel) så hänvisade han till min distriktsläkare.
Jag bytte från Östermalms vårdcentral eftersom de inte tog mina problem på allvar. Hade jag inte gjort det så vet jag inte var jag hade varit just nu.
Vid första mötet på den nya vårdcentralen blev jag genast remitterad till kirurgen och sedan opererad. Nästa gång jag jag besökte KristianstadKliniken var det för att få hjälp att rengöra operationssåren. Sköterskan som gjorde det sa att det var farligt att lyfta mer än två kilo i vardera hand efter en sådan operation som jag tio dagar tidigare genomgått. På återbesöket hos kirurgen, några dagar senare, fick jag veta att det sköterskan sagt var bullshit. Tur, eftersom jag hunnit möblera om och lyfta en del tunga saker innan hon skrämde mig.
I maj besökte jag kliniken igen, eftersom min mage börjat bråka ordentligt igen. Jag hade bråttom iväg för jag skulle föreläsa i Malmö efter lunch den dagen, så vi hann bara konstatera att jag verkade ha bättre koll på magproblem än den unga vänliga kvinnliga läkaren som tog emot mig. När jag föreslog att problemet skulle kunna sitta i tunntarmen sa hon inte emot. När jag försiktigt tog upp samma sak igår fick jag svaret:
-Då heter det tarmvred och om det var det skulle du vara död.
Min mamma som följt med som stöd var helt förbluffad över den äldre semestersuktande manliga läkarens attityd.
Jag fick inte något svar på min fråga om övergripande ansvar. Jag fick inte heller någon ny tid eller någon remiss till någon som skulle kunna fortsätta utredningen. Jag tänker inte acceptera denna låga livskvalitet när jag vet att jag kan må som jag gjorde under årets första månader. När jag vet att jag inte ska behöva anpassa hela mitt liv efter min mage. När jag vet att livet kan vara fint.
Jag har slutat röka, jag dricker i princip aldrig alkohol, jag är nästan vegetarian, jag äter regelbundet och jag motionerar när jag inte har för ont i magen. Var fan är min belöning? Ibland känns det som min kropp mådde bättre när jag festade minst tre gånger i veckan, rökte ett paket cigg om dagen, åt skräp och spydde varannan dag och käkade nyttigt resten och varvade korta perioder av stenhård träning med längre skadeperioder. Jag vill inte behöva säga att det sistnämnda alternativet är att föredra.
Kanye undrar: Why everything that's supposed to be bad make me feel so good?
Jag undrar det med, men kanske ännu mer: Why does everything that's supposed to be good make me feel so bad?
