Hanna Hildeman

Idag har varit en lång dag. Jag går runt med en bekymmersrynka i pannan utan känd anledning och har inte lyckats få något vettigt gjort på hela dagen. Eller nu ljög jag. Jag var uppe runt sju och tog en kort promenad för att försöka få liv i min stela kropp. När jag går mina morgonpromenader kommer jag alltid direkt ur sängen och försöker undvika att se min spegelbild på vägen ut, eftersom det bara hade saktat ner mig. Jag hade fastnat och försökt göra något åt min trötta uppsyn. Jag vet det, så därför låter jag bli. Varje morgon lyckas jag glömma bort att jag bor mitt i stan och möts av en stor flock morgonpendlare så fort jag kommer utanför porten. Det kan hända att dessa morgonpendlare misstar mig för en hemlös som just kvartat i en trappuppgång, men det kanske inte är hela världen.

Jag har även deltagit i aktiviteten som arbetsförmedlingen placerat mig, men jag fick ingenting gjort så jag babblade oavbrutet i tre timmar istället. Och jag brukar klaga när andra deltagare förstör min arbetsro. Samtalsämnet för dagen var mediciner och diagnoser. Jag kom med den briljanta idéen att recensera alla piller vi på redaktionen använt, men jag vet inte om de som driver jobbcoachföretaget vars namn vårt webmagasin tvingas bära skulle uppskatta en sådan artikel. Det kanske trots allt var bäst att jag pratade i tre timmar istället för att producera text. 

När jag fick nog av mitt eget malande beslutade jag skona mina medarbetares öron och gick hem och rappade (Def Jam Rapstar) i tre timmar i sträck. Nu har jag knappt någon röst kvar och det kanske är bäst eftersom jag i morgon ska till Malmö och träffa min farmor för första gången på 10 år. Hon fyller 90 och jag vill ju inte råka säga något olämpligt till den gamla damen.