Hanna Hildeman

I går kände jag mig ensam trots att det var fullt av folk runt omkring mig. Det händer mig ganska ofta faktiskt. För jag är lite konstig och inte som alla andra. Redan innan vi begav oss mot förfesten kände jag suget. Abstinensen. Det var för tyst. Det kröp i kroppen av hiphop-brist. Medan jag tvättade ansiktet efter en aningens psykiskt krävande men ack så viktig Malmö-utflykt, låg min kille på soffan och väntade tålmodigt på att jag skulle bli klar. TVn babblade och jag fick liksom ingen rytm i rörelsen med mascaraborsten. Jag försökte med hjälp av Jedi-krafter överföra min önskan om mindre TVbabbel och mer rapmusik till killen på soffan men till mitt förtret hände inget. Därför släppte jag sminkborsten och gick med mina mest bestämda steg ut i vardagsrummet, släckte TVn och lät Juicy J hjälpa mig att hitta gunget.

För det är så jag funkar. Jag måste ha en takt, en rytm, ett gung. Det är omöjligt för mig att fungera utan hiphopen. Jag behöver den för att kunna andas. Den berättar historier, den tröstar mig, får mig att sträcka på mig, matar min pondus och sparkar mig i ändan när jag behöver det innan den vaggar mig till sömns på natten. 

När jag till slut fått ordning på mitt ansikte och var redo att gå fick jag separationsångest. Jag ville inte gå ifrån min musik för jag vet att den är bannlyst i de flesta umgängen jag kommer i kontakt med nu för tiden. Jag kan inte föra mig socialt till popmusik eller trallvänlig schlager, men jag blir gång på gång nedröstad om jag försöker lägga mig i var som ska spelas. Så jag har slutat försöka.  Det är det som får mig att känna mig så jävla ensam. Varför kan andra människor bortse från sådant men inte jag? Hur kan andra människor lyssna på musik utan att ha en åsikt? 

Så fort vi kom hem var jag tvungen att sätta igång min musik, smyga ut i köket och twerka i min ensamhet en stund. Ni vet när man kommer upp till vattenytan efter att ha dykt lite för djupt utan att ha tagit ett djupt andetag först? Så kändes det, hela vägen från mitt kepsbeklädda huvud till tårna i mina Air Force Ones.