Hanna Hildeman

Ursäkta min frånvaro. Jag har inte riktigt haft ro att sätta mig ner och skriva. Vet inte om jag har det nu heller men jag tvingas spendera dagen i sängen på grund av magsmärtor. Fönstret står på vid gavel och solen skiner utanför. Antagligen kommer den skymmas bakom moln lagom tills jag samlat kraft att ta mig utanför dörren. Emil och Axie är och hälsar på Juicy. Jag ville följa med men kanske gör jag rätt i att vila. Jag hatar att vila.
Tid för eftertanke.
Ångest.

Eftersom jag är extremt pessimistiskt funtad så blir vila nästan outhärdligt. Jag tänker på allt jag borde göra:

Sy
städa
förbättra butiken
motionera
handla
tjata på emelie om att hon ska hämta sina saker i källaren och ge mig mina kläder
spackla och städa min gamla lägenhet
sätta upp mina förbannade stringhyllor
sortera papper.



Så tänker jag på sådant jag kanske kunde gjort bättre. I fredags såg jag min storasyster för första gången på sex år. Lika många år som det skiljer mellan oss.

Hon var nervös, men hon kämpade. Jag såg hur hårt hon kämpade och det gjorde ont att se henne samtidigt som det var helt underbart.

Där satt vi. En far och hans två vuxna döttrar. Vi erkände våra brister och skrattade ihop. Så fint och självklart och så svårt och tungt.

Mina ögon tåras vid tanken. Frustration och maktlöshet. Kudden blir blöt.

Hon känner att hon varit en dålig syster. Jag vill radera hennes ångest. Skaka om henne så att alla hennes demoner trillar ut och dör. Hålla henne tills allt är bra.

Men jag vet inte hur man tröstar. Nära är så svårt.