Lära mig att hantera dem.
Ruta in mitt liv.
Jag har gått några mil den här veckan, men min sjukgymnast verkar skeptisk. Han undrar om jag gör det för att bränna kalorier och jag svarar att det är klart. Men det är inte bara det. Det är inte tvångsmässigt och jag sliter inte ut mig. Jag ser mig omkring och rastar mig och min hund bara. Jag har utforskat Kulltorp, Nosaby och Balsby. Det ser inte ut som Åhus och inte som Egna Hem och därmed känns det främmande och lite obehagligt. Mina referensramar känns väldigt små.
Infödingarna i Nosaby tittade konstigt på mig, som om jag inte hade där att göra, som om jag trampade på deras revir. Jag blev så väldigt liten och smög liksom därifrån med min icke existerande svans mellan benen och blev på min väg livrädd när det började plinga och tågbommar kom fallandes från ovan. När man blir rädd för tågbommar, då måste man nog börja utvidga den lilla, lilla bubbla man annars är så bekväm i.
Jag har inte sett mycket av världen. Ibland grämer jag mig över det. Jag var jämt bitter över att min familj aldrig åkte på semester när "alla andra" gjorde det. Vet att jag inte har upplevt speciellt mycket och därför inte borde ha så mycket att säga om livet och världen. Jag har liksom inget att jämföra med.
Men jag kan ju faktiskt, istället för att gräma mig, ta en titt på det som finns så nära men som jag aldrig brytt mig om att se, eftersom jag förkastat allt som inte går att stoltsera med inför "kompisarna". Imorgon ska jag gå till Näsby och försöka se världsvan ut. För det är ju det där med mig, att jag aldrig vill se ut som en nybörjare och aldrig vill framstå som osäker. Det är DET, mina vänner, som sätter käppar i mina icke existerande hjul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar