En gång i veckan, i nästan tre år tjatade han på mig om hur jag bör stå, gå och sitta. Innan han lärde mig det var jag lättrubbad. Jag kunde i princip trilla baklänges om någon blåste på mig, eftersom jag inte fördelade min vikt jämnt på fötterna.
Jag hade ett jävla fuskbygge till grundtrygghet. Ett fallfärdigt ruckel med hafsigt putsad fasad.
Min sjukgymnast avslöjade felen, gav mig en verktygslåda och sa åt mig att rusta upp bygget från grunden. Han gjorde regelbundna kontroller för att upptäcka eventuellt slarv. Han gav mig en knuff och vacklade jag då baklänges visste han att jag fuskat eller glömt bort att ständigt påminna mig själv om att de tre punkterna under vardera fot ska bära lika stora delar av min kroppshydda.
Annars går jag med på saker som jag egentligen inte vill och då blir jag förbannad på mig själv. För jag är ingen mes.
När jag för en stund sedan gick ut för att röka en efter-maten-cigg stod min granne utanför porten och talade med två kvinnor. Jag hälsade, tände min cigg och hann inte mycket mer än så innan följande mening kastades i min riktning:
– Du Hanna, du kan väl ställa dig där borta. Vi vill prata om en grej här.
Innan jag ens hann reagera hörde jag min själv svara:
- Jo visst, men jag har bara tofflor på mig så jag vill inte gå så långt.
Jag är rädd att jag sa det med ett leende dessutom. Nu är jag så arg på mig själv att jag studsar runt på tårna istället. Ska de snacka bussiness så är det inte jag som ska tassa iväg som en strykrädd hund.
16,67% Hanna på varje punkt i fortsättningen.
Detta var första och sista gången jag gick ut i tofflor. Jag backar aldrig i Air Force Ones.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar