Hanna Hildeman

Jag har precis suttit i “krismöte” med mamma, skolkuratorn och mina två mentorer. Det som för mig känns som en kris, kanske kan verka banalt för andra. Det är svårt att förklara vad det är som stressar mig och det är ännu svårare att konkretisera vad man från skolans håll skulle kunna göra för att stötta. 

För så länge kraven jag har på mig själv skiljer sig helt från det skolan förväntar av mig så behövs nog någon form av tolk, men jag kan försöka förklara med hjälp av följande exempel: För två veckor sedan hade vi nationellt prov i läsförståelse i engelska. Ett prov som ingår i en kurs som jag klarade av för flera år sedan. Jag minns inte ens om jag läste kursen i gymnasiet eller på komvux men jag minns att jag bara fick VG och jag vet att jag skäms och att jag rodnar av att berätta det. Jag fick sju fel på läsförståelsetestet härom veckan, vilket för mig är helt oacceptabelt. Det är så frustrerande att inte prestera toppresultat. För andra, som inte är funtade som jag, är sju fel ingenting. Jag vet inte hur många rätt jag hade, men jag glömmer aldrig att antalet fel var 7, SJU, seven, sept, sette. Samma sak känner jag när det gäller mitt IQ. För att få sälla sig till skaran som får vara med i Mensa ska man ha ett IQ på minst 131. Jag har 128 och det får mig att känna mig skitdum.

Och jag vet att det är skitdumt att jag känner mig skitdum.

Jag förstår att det är svårt att stötta mig när jag har så god självinsikt och besitter så mycket kunskap, när jag dessutom skämtar om mina misslyckanden i skolan och om att jag är psykpatient. Jag tycker mig vara ganska rolig, men det är ingen annan som skrattar. Så där sitter jag - en misslyckad knäppskalle utan utbildning - och skrockar för mig själv.

Jag upplever att människor ibland drar på sig silkesvantar i min närhet, samtidigt som jag förväntas bära offerkofta. Som om det fanns en dresscode i inbjudan till det sociala rummet.

I så fall kan jag tala om att jag missade det och att detta är en helt vanlig jävla kofta som jag har hittat i min pojkväns garderob. Det är därmed okej att skratta när jag är rolig på min egen bekostnad. Jag går inte sönder, jag får inte nåt "adhd-anfall" och jag går inte hem och skär mig i armarna. Fast det är klart; det stod ju i Sydsvenskan att jag höll på med sådant...