Se upp i hagen, fem hål i magen!

En sak som fått bekymmersrynkorna i min panna att framträda när jag mentalt förberett mig på att börja studera igen är att jag inte kommer undan att räkna matte. Jag har de behörigheter jag tror mig komma att behöva och för mig, som har en förmåga att alltid ta mig vatten över huvudet är det en seger varje gång jag kan sätta en gräns för mig själv och därmed ducka den käftsmäll som ett eventuellt misslyckande inneburit. Det vore korkat av mig att läsa en kurs jag minst två gånger tidigare avbrutit på grund av att den tagit viktig tid från andra ämnen och orsakat onödigt mycket stress.

Eftersom jag har lyckats suga åt mig en del självkännedom från mina många försök att slutföra gymnasiet låter jag mig numera inte lockas av mattelärare som tillägnar sitt favoritämne hyllningstal. En lärare som talar om sitt hjärteämne kan ibland låta lika övertygande som en skicklig dammsugarförsäljare. Det är lätt att bli imponerad när de talar om alla fantastiska funktioner, men vilken formel använder använder man för att beräkna sannolikheten att deras produkt är värd sitt höga pris? 

Jag tycker egentligen inte illa om matematik, men det är som att jag behöver formatera om min hjärna varje gång jag måste växla mellan ord-tänk och siffer-tänk. Den proceduren tar för mycket tid så jag måste prioritera mina ord. Det är dem jag kan komma att bygga en framtid på. 

En av de många faktorer som bidrog till att jag kände mig udda när jag var yngre var att jag älskade att studera statistik, medan mina klasskamrater tycktes vara totalt ointresserade. Jag tycker fortfarande om att grotta ner mig i diagram och jämförelser av olika slag och jag har lärt mig att granska sådana med kritisk blick. Jag funderar över vad statistiken faktisk talar om, men även vad den inte förtäljer.

Man måste sålla bort vilseledande information för att få klarhet. Det tillvägagångssättet använde jag mig av när jag fattade beslutet att inte satsa på en behörighet i Matematik 3. Istället hade jag tänkt göra en liten beräkning av hur mycket resurser samhället sluppit lägga på mig om man till exempel gett mig en neuropsykiatrisk utredning i ett tidigare skede eller arbetat mer konstruktivt med min ätstörningsproblematik. För mig är det en givande matteuppgift, eftersom jag kan använda mig av det jag kommer fram till i framtida föreläsningar. Det är så jag tycker att skolan ska fungera. Det är så man får mig att fungera i skolan. 

När jag stolt förklarade min hemmasnickrade matematikuppgift för läraren tycktes han inte riktigt dela min entusiasm och nu kan jag delvis förstå hans skepticism för det som skulle bli en kortfattad inledning med en frågeställning och lite bakgrund, har runnit iväg och liknar mer och mer början på en bok. Jag får lägga ännu ett projekt i den snabbt växande hög av saker jag brinner för att jobba med nu nu nu men hinner inte för jag är tvungen att prioritera något annat, och börja leta siffror istället. 

Vi kan börja med siffran 5. Det är antalet hål genom vilka man gick in i min mage för att åtgärda ett problem som antagligen inte hade krävt ett kirurgiskt ingrepp om man tagit det på allvar tidigare.