Hanna Hildeman

När ska jag hinna sova? Jag hajar till vid åsynen av det bleka anlete som med rödsprängda ögon spänner blicken i mig genom badrumsspegeln. Det är fan inte rätt att tvinga upp den varelsen klockan 6, dag efter annan, när kraken aldrig somnar före klockan 1. 

Men jag vill gå till skolan. För jag gillar skolan och det tar inte emot i en endaste liten del av mig när jag tänker på att jag ska dit. Men det räcker inte att jag vet det, för när man har hoppat av skolan sju gånger, är tatuerad på händerna och lyssnar på rap-musik tar det lite tid för de där nya människorna – de som inte kände mig innan mina skolprestationer slog följe med min viktkurva – att få en uppfattning om mig. Tänker jag.

(Det bör tilläggas att jag inte gick ner speciellt mycket när jag fick ätstörningar. Jag stannade av, för jag tyckte att jag nått min trivselvikt. Det tyckte inte skolsköterskan, för enligt manualen var förhållandet mellan min vikt och min längd icke godkänt.)

Jag törstar efter intellektuell stimulans och jag vill återupprätta den bild av mig som begåvad, som inte längre var självklar när jag hoppat av skolan för första gången i ettan på gymnasiet. Eftersom folk i allmänhet och jag själv i synnerhet automatiskt förknippar människor som saknar akademisk utbildning med lathet och enfald.

Det faktum att jag vid tidig ålder lade mig till med fördomar mot människor med tatueringar, rökare, bidragstagare och lågutbildade skapar nu en komplex inre konflikt; eftersom jag för allmänheten numera ser ut som en sådan som jag alltid föraktat. Karma skulle jag kallat det om jag var dum nog att blint tro på något som saknar vetenskapliga belägg eller klar logik.

Varsågod att skratta om jag vaknar som buddhist i morgon.