"Jag ska bara sortera mina smycken"

Jag måste börja schemalägga fler aktiviteter i min vardag. Till exempel bloggande. Mitt enda nyårslöfte var att ta en Photo Booth-bild varje dag så att jag enkelt ska kunna gå tillbaka och se hur jag sett ut under året och samtidigt minnas hur jag mått och kanske till och med vad jag gjort. Det har gått sju dagar och jag har tagit en bild. Ändå har jag längtat i ett halvår efter att 2014 ska börja så att jag kan använda kalendern jag köpte i somras.

Var hade jag kalendern idag när skolan drog igång? Jo, hemma i röran jag skapat för att jag skulle organisera lägenheten inför skolstarten. Allt för att göra det enklare att hålla ordning och ta bort så många stressfaktorer som möjligt. Så att jag inte hoppar av skolan för åttonde gången, med förklaringen att jag inte hittar en strumpa till exempel. Jag tänkte att jag skulle hinna med både det och att ordna matlådor för minst en vecka.

Jag har inte gjort ett enda storkok. Inte ens handlat mat, och lägenheten befinner sig i gränslandet mellan kaos och ordning eftersom jag inte kan göra någonting lagom. Ska jag sortera så sorterar jag ordentligt. Vi snackar atomnivå.

Det började med att jag skulle organisera mitt smyckesskrin efter att ha handlat rea-bijouterier på H&M för en hunka. När alla smycken var utlagda huller om buller i halva vardagsrummet, hittade jag något som hörde hemma i verktygslådan, varpå jag övergick till att dra fram alla verktyg och placera dem överallt i resterande delen av rummet. Sådär har det fortsatt och under helgen har jag hämtat virke och gamla prylar hos mina föräldrar i Åhus, slipat, målat, byggt förvaringsmöbel, dragit fram alla mammas smycken och nästan tvingat henne och mormor att rensa, sortera och putsa dem. Jag har även organiserat vårt källarförråd grundligt och putsat smycken och metallgaller med så mycket svinto och kemikalier att mina fingertoppar och naglar nästan inte finns längre.

Detta pyssel har upptagit all min vakna tid och jag har inte haft ro att sova speciellt mycket alls. Alltså var jag inte ett dugg pigg och utvilad när skolan startade idag. Hela morgonen irrade jag runt i lägenheten och försökte hitta mitt fokus för att kunna slita det från sorteringsplanering och byggprojekt och istället rikta det mot viktiga mail som skulle skrivas, brev som skulle postas, blanketter som skulle fyllas i och tider som skulle passas. Det var så ansträngande att jag nästan glömde bort att vara nervös inför att börja i en ny klass. Jag hann inte heller tänka på att klä mig på ett sätt som säger något om min personlighet. Jag gör det ofta, för då vet folk tidigt om de förstår sig på mig eller inte. Idag klädde jag mig nästan totalt intetsägande. Kanske är det sömnbristen som gjort min personlighet lite suddig i konturerna.

På min väg mot tåget tog en vindpust tag i min egenstickade halsduk, och lade den på min till hälften rökta cigarett samtidigt som jag skyndade över ett övergångsställe, just innan den röda gubben skulle byta av den gröna. Glöden delades i flera orangelysande prickar på den svarta halsduken och jag kunde inte fäkta bort dem innan jag slitit av mig mina röda skinnhandskar, för dem fick mamma i julklapp men hon gav dem till mig för att jag blivit så bra på att ta hand om mina saker. Bara det är ett enormt förtroende att ge mig, som slarvat bort så många av hennes cyklar och nycklar genom åren. Garnet i halsduken har jag visserligen också fått av mamma men jag har googlat handskarnas värde och kände inte att jag hade tid att göra detsamma med garnet i just detta läge. Dessutom syns brännmärken mindre på svart än på rött och det är bättre att brännskada en sak än att skada alla tre.

Hastigheten med vilken detta resonemang for genom min hjärna är nog inte ens mätbar för innan jag var över på andra sidan gatan kunde jag konstatera att branden var släckt, handskarna helskinnade och halsduken näst intill intakt. Och den gröna gubben hade inte ens hunnit gå av sitt skift.

Trots denna krissituations korta tidsförlopp var stanken outhärdlig. Jag lade därför ner den eldhärjade halsduken i väskan innan jag steg av tåget i Önnestad. När jag gått ett par meter kom ösregnet och den här gången hade jag en lite mer långdragen argumentation med mig själv innan jag beslutade ta upp halsduken ur väskan och lägga den över huvudet.

Väl framme i klassrummet såg jag alltså ut som en blöt oönskad blandrashund med ovårdade klor och trasiga trampdynor, vars stank skvallrar om att den just orsakat en eldsvåda och flytt från den med svansen mellan benen. Som om inte det vore en tillräckligt snygg entré visade det sig att jag fått felaktig information om när jag skulle vara på plats. Resten av klassen hade redan haft lektion i över en timme.