Vikten av vikten

Jag fick en kommentar på instagram för att par dagar sedan.

Först gjorde den mig förvånad. 

Sedan försökte jag komma fram till ett vettigt svar. 

Därefter tog jag bort den. 

Men jag har inte kunnat släppa den där kommentaren, eller frågan, som det egentligen var. Vem som ställde frågan har ingen betydelse, för jag har fått den förr. Det som har betydelse är i vilket läge frågan ställs. Jag vill skriva om det på rätt sätt. På ett tydligt sätt. För det är viktigt. 

Jag kommer att visa två bilder.

1. Den första bilden tog jag igår, efter frukost. 

2. Under den bilden finns tre kommentarer. Först kommentaren som fick mig att skriva detta inlägg och sedan två andra exempel på hur jag blivit bemött under den senaste veckan. 

3. Sedan kommer en kortfattad beskrivning av mitt mående vid tiden då bilden togs. 

4. Bild nummer två. Den togs den 23e september 2011, efter frukost. 

5. Under bild nummer två följer tre exempel på bemötande jag brukade få ungefär då.

6. Därefter kommer en beskrivning av situationen jag befann mig i vid tillfället då bilden togs. 

7. Sen tänkte jag försöka att med så få ord som möjligt sammanfatta vad jag försöker förklara. Om det inte redan framgått när ni nått så långt. 

Nu kör vi, för jag har massor att göra ikväll. 

1.

 Bild 1

2.

"oh no, Hanna hur går det med maten?" 

"Hanna, hur mår du egentligen?" 

(ackompanterat av en bekymrad min och huvudet på sné)

"Du ser lite tärd ut."

3.

Jag mår bättre än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag vet att jag tappat en del vikt (hur mycket har jag ingen aning om eftersom jag inte stått på en våg med ögonen öppna på flera år) och att jag ser lite sliten ut för tillfället. Det är normalt efter en magoperation och mitt förhållande till mat är nog precis så odramatiskt som det ska vara. Jag har alltså inbillat mig att det är normalt att ha ont i magen varje gång man ätit i ganska många år. För "vården" har sagt åt mig att jag känt efter för mycket och att problemet sitter i huvudet och inte i magen. När jag får tid ska jag tala om för de berörda att de hade fel. Varenda en.

4. 

 Bild 2

5.

"Du ser mycket sundare ut nu!"

"Nu har du väl inte problem med maten längre?"

"Skönt att se att du mår bättre. Du var för smal innan."

6.

När bilden togs var jag totalt fast i mina ätstörningar och hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att bryta mönstret. Jag trodde att jag skulle vara sjuk för alltid. Det kändes hopplöst men varje morgon intalade jag mig själv att jag kunde klara av en hel dag utan hetsätningsattacker. Men så fort jag började äta tog suget över och jag åt tills det inte fick plats mer, tills pengarna tog slut och spydde tills det inte gick att få upp mer. Tills halsen och högerhanden blödde och tills ögonen var så svullna att jag knappt kunde öppna dem.

7. 

Varför var det ingen som oroade sig då? Jag skrek efter hjälp för helvete. Jag var desperat. Min vikt berättade ingenting alls om hur jag mådde. Varken psykiskt eller fysiskt.

Varför anses det okej att öppet ifrågasätta en smal- men inte en fet människas relation till mat? Varför är det så få som vågar tala om bulimi, medan många snackar högt och ohämmat om anorexi? Det skrämmer mig. Bild nummer två skrämmer mig och jag ryser när jag ser den. Jag kunde lika gärna dött på något smutsigt badrumsgolv med matrester i håret, men det var ingen som ens kunde föreställa sig att jag hade problem med maten. Problem med maten var precis vad jag hade. Då, den 23e september 2011 kunde jag inte föreställa mig att jag någonsin ärligt skulle kunna säga:

- Det går bra med maten.