Ursa Major
This is strictly for trying to recover from writers block. I don't know if that crap stems from having a kid constantly babbling beside me, or if it is the lack of time alone. Is it because I'm working too many different jobs? Is it because I'm getting dumber? Do I have to be miserable and angry to have access to words flowing? Am I too satisfied? Am I too happy?
This is a mystery.
Here's my new single.
Etta!
Det har gått sex veckor och två dagar sedan Etta föddes och jag har hittat en liten lucka att skriva i. Klockan är snart halv åtta på morgonen och Bebis ligger och sover på sin pappas bröst. Hon ser fridfull ut och han ser ut att kunna bryta nacken vilken sekund som helst.
Jag börjar känna igen mig själv igen. Jag längtar efter att måla, men det är svårt just nu. Någon målar med olja där jag har ateljé (så jag kan inte ta med mig Etta dit) och hemma är det för trångt nu. Jag har börjat gymma. Min kropp är långt ifrån vad den en gång varit, men jag tänkte bli starkare än någonsin. Förutsättningarna är bra nu när jag varken dricker eller röker.
Något som är annorlunda jämfört med innan graviditeten är ju att jag inte äter ADHD-medicin. Jag har skrivit om det förr, men nu när bebis är ute så är situationen (och hormonläget) annorlunda. Jag kan liksom välja. Så länge jag ammar tänker jag vara medicinfri och efter det får jag se om jag börjar igen. Jag vill testa hur det är att måla utan Concerta-påverkan. Det har jag aldrig gjort, förutom under graviditeten, men då var det så mycket hormoner så det räknas inte. Jag vill testa att träna utan Concerta-påverkan. Är min energi annorlunda? Kommer jag att följa impulsen att gå till gymmet, eller impulsen att stanna hemma? Kan jag lära mig att kontrollera mina impulser och hålla mina rutiner utan medicin? Jag vill testa om jag kan sköta maten utan Concerta. Jag brukar kalla den för min bulimi-medicin, eftersom den hjälpt mig att hålla mina hetsätningsimpulser borta och att fokusera på annat än mat när jag blivit stressad eller uttråkad. Jag är ju för helvete frisk nu för tiden, så det borde gå utmärkt.
Idag ska Etta och jag åka till Kristianstad och träffa både min mormor och hennes mormor och eftersom min hjärna inte riktigt funkar (pga sömnbrist och amningshormoner mest) och eftersom mina naglar har blivit så långa att jag inte kan knappa på tangentbordet utan att trycka fel vartannat ord så tänker jag sluta skriva nu, innan jag blir utbränd. Ska försöka återkomma i nästa lucka om jag hunnit fila ner mina naglar tills dess.
Sunset, sunrise
Idag är det 27 dagar kvar tills bebis kommer och vi gör saker nästan varje dag som gör att det känns lite mer verkligt. Idag har vi skrivit på papper som intygar att pappan är pappan. Imorgon ska vi på nytt ultraljud och blodflödeskoll. På lördag ska vi ha baby shower. Min hjärna känns fyrkantig av all nedräkning.
Min farmor somnade in igår och det är svårt för mig att ta in. Jag vet inte ens om hon visste att jag skulle bli mamma, eller om hon hade velat träffa min dotter om hon haft möjligheten. Under större delen av mitt liv har jag varit rädd för farmor. Hon var sträng. Hade enorm integritet. Jag minns när jag skulle träffa henne efter att vi inte setts på nästan 15 år. Jag var inställd på att hon skulle döma mig när hon såg mina tatueringar till exempel. Men istället visade hon mig respekt på ett sätt som få äldre människor gör när de pratar med mig. Hon ställde frågor. Samma dag insåg jag att vi nog hade mycket gemensamt. Till exempel egenskapen att inte vara speciellt intresserade av att umgås med människor. Det var nog en bidragande orsak till att vi aldrig riktigt lärde känna varandra. Det är synd. Vila mjukt farmor.
Min farmor somnade in igår och det är svårt för mig att ta in. Jag vet inte ens om hon visste att jag skulle bli mamma, eller om hon hade velat träffa min dotter om hon haft möjligheten. Under större delen av mitt liv har jag varit rädd för farmor. Hon var sträng. Hade enorm integritet. Jag minns när jag skulle träffa henne efter att vi inte setts på nästan 15 år. Jag var inställd på att hon skulle döma mig när hon såg mina tatueringar till exempel. Men istället visade hon mig respekt på ett sätt som få äldre människor gör när de pratar med mig. Hon ställde frågor. Samma dag insåg jag att vi nog hade mycket gemensamt. Till exempel egenskapen att inte vara speciellt intresserade av att umgås med människor. Det var nog en bidragande orsak till att vi aldrig riktigt lärde känna varandra. Det är synd. Vila mjukt farmor.
Kaffe på recept
Idag var vi på nya kontroller av bebis och av flödet mellan henne och mig. Allt såg bättre ut än förra veckan, så jag är nog inte så stressad. Dock tog undersökningen längre tid än beräknat så jag fann mig liggandes med CTG-grunkor på magen, en mojäng i vänstra handen (med en knapp som jag skulle trycka på varje gång bebis rörde på sig), en grej på höger hands pekfinger (som mätte min puls) och telefonen i ett konstigt grepp, ringandes för att meddela att jag inte skulle hinna ta mig till Lund i tid för att hålla i ett möte där. Bebis sprattlade och hade hicka och ingen svarade i telefonens andra ände.
Den här gången ordinerades jag inte vila, utan bara mer kaffe, eftersom mitt blodtryck var lågt.
Jag hade ambitiösa planer på att gå och handla efter jobbet och laga något näringsrikt, eftersom jag åt en påse ostbågar till middag igår. Men jag orkar fan inte. Jag får ordinera mig själv vila och min kille matlagning idag.
De stress
I torsdags fick jag strikta order av läkaren om att inte stressa. Efter det har jag knappt gjort annat än just det. Före torsdagen kände jag mig knappt stressad alls. Det är märkligt.
En av de saker som egentligen inte stressat mig, men som gör mig en liten smula irriterad är vissa människors behov av att kommentera min kroppsstorlek. Det är av någon anledning en rätt en del anser sig ha när det gäller min gravida kropp. När den inte är gravid har man i alla fall i de flesta fall hyfs nog att prata bakom min rygg istället.
Jag har till och med kommit på mig själv med att kommentera på min kropp när jag möter någon, liksom för att hinna först.
För bara någon vecka sedan fick jag många "oj-nu-är-det-snart-dags-va"-kommentarer.
Igår låg jag på en sjukhusbrits och stirrade upp mot ett lysrör medan en uppenbart obekväm ung man gjorde en ultraljudsundersökning på mitt bara bröst (för att ta reda på om mitt hjärta pumpar som det ska eller om mitt hjärtfel förvärrats av graviditeten (jag hade nog märkt det i så fall eftersom symtomen är hjärtklappning eller plötslig död)). Han kommenterade faktiskt inte på min storlek. Han var mest tyst, fram tills han utbrast: "Jag kommer snart tillbaka", varpå han reste sig upp och traskade ut ur rummet. Ett par minuter senare kom en kvinna in och tog över. Snubben såg jag inte igen. Den unga kvinnan frågade vilken vecka jag var i, varpå hon efter att jag talat om det, kommenterade att jag ju inte alls var stor.
Idag på jobbet (på en psykiatrimottagning i Helsingborg) stod jag vid kaffemaskinen och märkte hur det blev tyst vid bordet bakom mig. "Du är ju inte alls stor. Du kommer gå ner allt direkt" utbrast en kvinna jag knappt pratat med innan. Jag hörde samma grupp kvinnor prata om sina egna graviditeter för ett par veckor sedan, i samma öppna fikarum. Eller egentligen inte om sina graviditeter, utan mer om hur mycket de gick upp och ner under sina sådana.
Det ska nämnas att detta fikarum ligger i direkt anslutning till väntrummet.
I min värld hör viktsnack inte hemma i varken fikarum eller några andra rum. Sedan jag kom hem från behandlingshemmet på anorexicenter i Varberg (där det var vägning varje tisdag före frukost och huset vibrerade av ångest) för 11 år sedan har jag inte stått på en våg med öppna ögon. Jag är inte intresserad av vad jag eller någon annan väger och jag är inte intresserad av vad någon tycker om min kroppshydda. Hade jag varit intresserad så hade jag frågat.
Nu har jag ju inte alls skrivit om något av det som egentligen stressar mig, men jag kan inte tänka klart riktigt, för jag har ilande smärta i ryggen och någon sparkar på min revbensbåge. Hon är barbarisk, min lilla bebis.
En av de saker som egentligen inte stressat mig, men som gör mig en liten smula irriterad är vissa människors behov av att kommentera min kroppsstorlek. Det är av någon anledning en rätt en del anser sig ha när det gäller min gravida kropp. När den inte är gravid har man i alla fall i de flesta fall hyfs nog att prata bakom min rygg istället.
Jag har till och med kommit på mig själv med att kommentera på min kropp när jag möter någon, liksom för att hinna först.
För bara någon vecka sedan fick jag många "oj-nu-är-det-snart-dags-va"-kommentarer.
Igår låg jag på en sjukhusbrits och stirrade upp mot ett lysrör medan en uppenbart obekväm ung man gjorde en ultraljudsundersökning på mitt bara bröst (för att ta reda på om mitt hjärta pumpar som det ska eller om mitt hjärtfel förvärrats av graviditeten (jag hade nog märkt det i så fall eftersom symtomen är hjärtklappning eller plötslig död)). Han kommenterade faktiskt inte på min storlek. Han var mest tyst, fram tills han utbrast: "Jag kommer snart tillbaka", varpå han reste sig upp och traskade ut ur rummet. Ett par minuter senare kom en kvinna in och tog över. Snubben såg jag inte igen. Den unga kvinnan frågade vilken vecka jag var i, varpå hon efter att jag talat om det, kommenterade att jag ju inte alls var stor.
Idag på jobbet (på en psykiatrimottagning i Helsingborg) stod jag vid kaffemaskinen och märkte hur det blev tyst vid bordet bakom mig. "Du är ju inte alls stor. Du kommer gå ner allt direkt" utbrast en kvinna jag knappt pratat med innan. Jag hörde samma grupp kvinnor prata om sina egna graviditeter för ett par veckor sedan, i samma öppna fikarum. Eller egentligen inte om sina graviditeter, utan mer om hur mycket de gick upp och ner under sina sådana.
Det ska nämnas att detta fikarum ligger i direkt anslutning till väntrummet.
I min värld hör viktsnack inte hemma i varken fikarum eller några andra rum. Sedan jag kom hem från behandlingshemmet på anorexicenter i Varberg (där det var vägning varje tisdag före frukost och huset vibrerade av ångest) för 11 år sedan har jag inte stått på en våg med öppna ögon. Jag är inte intresserad av vad jag eller någon annan väger och jag är inte intresserad av vad någon tycker om min kroppshydda. Hade jag varit intresserad så hade jag frågat.
Nu har jag ju inte alls skrivit om något av det som egentligen stressar mig, men jag kan inte tänka klart riktigt, för jag har ilande smärta i ryggen och någon sparkar på min revbensbåge. Hon är barbarisk, min lilla bebis.
Min konstnärliga dvala
Idag är det 39 dagar kvar till bebis och igår hämtade jag ner vagnen från vinden och parkerade den bredvid spjälsängen. För att vänja mig liksom. Och för att jag inte har lust eller ork till så mycket annat än bebisförberedelser. Jag tvingar mig själv till att kladda ihop ett självporträtt varje dag, men annars blir jag mest sittandes framför mitt staffli med ett för mig tafatt grepp om penseln, de gånger jag försöker måla.
Jag har tre teorier:
1. Graviditetshormonerna fuckar upp min förmåga att göra konst. I vanliga fall har jag nog förhållandevis lite kvinnligt könshormon och trivs rätt så bra med det, när jag lyckas leva på ett sätt som funkar. Mamma misstänker dock att det bidrar till att jag i vanliga fall har ganska mycket ångest, och jag är beredd att skriva under på det. Men eftersom ångesten är bränsle för min konstmotor så är det stopp i maskineriet nu.
2. Jag tänker bara på bebis, så om jag skulle hitta fram till duken med penseln så hade det bara blivit lame ändå. (Hon sparkade mig hårt i revbensbågen i samma ögonblick som jag formulerade den meningen. Godmorgon)
3. Jag fick ADHD-diagnos för ganska exakt 10 år sedan och har sedan dess och fram tills jag blev gravid (med undantag för något kort uppehåll på grund av sviktande hälsa) ätit Concerta. Den har hjälpt mig med mycket, men kanske framförallt att fokusera på en sak i taget, typ. När jag är av min medicin så blir det lätt så att det känns som att jag står mitt i rummet och snurrar runt, runt utan att lyckas ta mig för att ta tag i någonting. Som ett lyckohjul som bara snurrar och passerar alla lockande vinster utan att stanna på någon. Det går alldeles för fort i min hjärna för att den ska hinna kontakta mina händer och få ut det som rör sig där i bilder. Det är svårt att skriva också. Jag missar liksom att få ner allt utom kanske en tiondel av orden som jag tänker. Jag är glad att jag har lärt mig att använda en kalender, så att jag kan hålla reda på min vardag, men jag vill ha ut mer av livet än vardagslunk.
Jag vet att det inte är vetenskapligt bevisat att Concerta kan skada bebis, men jag vill inte utsätta henne för potentiell risk. Det kommer hon med stor säkerhet att klara alldeles utmärkt själv och då ska jag göra mitt yttersta för att hjälpa henne. Så som min mamma alltid gjort för mig.
Nu har jag glömt vad jag skulle komma fram till, men jag måste springa ner i tvättstugan och hänga upp besiskläder. Jag skulle gjort det för en timme sedan men jag glömde att skriva upp det i min kalender. Står det inte där så finns det i princip inte.
Jag har tre teorier:
1. Graviditetshormonerna fuckar upp min förmåga att göra konst. I vanliga fall har jag nog förhållandevis lite kvinnligt könshormon och trivs rätt så bra med det, när jag lyckas leva på ett sätt som funkar. Mamma misstänker dock att det bidrar till att jag i vanliga fall har ganska mycket ångest, och jag är beredd att skriva under på det. Men eftersom ångesten är bränsle för min konstmotor så är det stopp i maskineriet nu.
2. Jag tänker bara på bebis, så om jag skulle hitta fram till duken med penseln så hade det bara blivit lame ändå. (Hon sparkade mig hårt i revbensbågen i samma ögonblick som jag formulerade den meningen. Godmorgon)
3. Jag fick ADHD-diagnos för ganska exakt 10 år sedan och har sedan dess och fram tills jag blev gravid (med undantag för något kort uppehåll på grund av sviktande hälsa) ätit Concerta. Den har hjälpt mig med mycket, men kanske framförallt att fokusera på en sak i taget, typ. När jag är av min medicin så blir det lätt så att det känns som att jag står mitt i rummet och snurrar runt, runt utan att lyckas ta mig för att ta tag i någonting. Som ett lyckohjul som bara snurrar och passerar alla lockande vinster utan att stanna på någon. Det går alldeles för fort i min hjärna för att den ska hinna kontakta mina händer och få ut det som rör sig där i bilder. Det är svårt att skriva också. Jag missar liksom att få ner allt utom kanske en tiondel av orden som jag tänker. Jag är glad att jag har lärt mig att använda en kalender, så att jag kan hålla reda på min vardag, men jag vill ha ut mer av livet än vardagslunk.
Jag vet att det inte är vetenskapligt bevisat att Concerta kan skada bebis, men jag vill inte utsätta henne för potentiell risk. Det kommer hon med stor säkerhet att klara alldeles utmärkt själv och då ska jag göra mitt yttersta för att hjälpa henne. Så som min mamma alltid gjort för mig.
Nu har jag glömt vad jag skulle komma fram till, men jag måste springa ner i tvättstugan och hänga upp besiskläder. Jag skulle gjort det för en timme sedan men jag glömde att skriva upp det i min kalender. Står det inte där så finns det i princip inte.
Vi har ett datum
Inatt drömde jag att en gammal vän högg mig i nacken med en spruta heroin. Vaknade genomsvettig och livrädd. Jag undrar om min dröm kan ha något att göra med att jag igår fick en del information om kejsarsnitt (och spinalbedövning). Jag hade ingen aning om att jag skulle få beskedet igår, men enligt läkaren var det inget snack om saken. Eftersom samma läkare konstaterade att jag för några år sedan hade blivit inlagd omedelbums med anledning av att jag tydligen, enligt min moderkaka, är stressad, så känns det sådär att jag nu ska skynda iväg på jobbmöte och därefter hetsa i mig lunch i farten på väg till narkosläkaren som ska ge mig mer information. Förlåt bebis. Jag lovar att vila sen.
Jag räknar ner
54 dagar till beräknad förlossning.
31 dagar tills jag slutar jobba.
20 timmar kvar på jobbet i Helsingborg.
23 timmar kvar på jobbet i Lund.
9 möten kvar att hålla i som samtalsledare inom psykiatrin i Lund.
3 samtalsledarträffar.
2 kanslimöten på NSPH.
ca en miljard blanketter att fylla i och lika många samtal till sjukvård, Försäkringskassa, CSN, Familjerättsbyrån, osv. för att tala om att mitt fall inte passar in på deras blanketter.
5 dagar kvar till hjärtultraljud.
3 timmar och 23 minuter kvar till tillväxtultraljud.
Ja ni fattar.
Tiden kvar tills jag får veta om jag får föda vaginalt eller måste cuttas upp och få bebis utplockad är hittills okänd. Det stör mig, men jag får vackert tåla mig ett tag till. Tydligen, trots att en stressad specialistläkare i höstas lovade att jag skulle få besked runt vecka 28. Nu är jag i vecka 32+1 och tänker att det kanske dröjer ett tag till. Ni som känner mig eller har följt mig här sen typ minst 2013 (om det nu finns någon som orkat följa mig trots mina fruktansvärt oregelbundna uppdateringar) kanske vet att jag i december det året genomgick en stor operation och fick ett nät intråcklat någonstans i mag/tarmtrakten. Väldigt tidigt i min graviditet försökte jag få reda på om det kunde uppstå problem under graviditet och förlossning. Den första specialistläkaren slänge ett öga i mina journaler och konstaterade snabbt att det minsann inte skulle vara något problem. Nästa specialistläkare (som även till skillnad från den första arbetar som förlossningsläkare talade om att hon väldigt sällan råder någon till kejsarsnitt, men att hon i mitt fall skulle göra just det. Den tredje specialistläkaren (han som lovade besked i vecka 28) gissade att det var 60% chans att jag skulle behöva göra kejsarsnitt.
Grejen är bara att jag (som ni som känner mig eller har följt mig typ sedan hösten 2012 kanske vet) även har ett hjärtfel. Wolff Parkinson White syndrome, heter det och innebär att det finns en extra elektrisk bana i mitt hjärta. På grund av det kan ett kejsarsnitt vara för riskfyllt.
Självklart har ingen i sjukvården någonsin nämnt att något av mina tillstånd skulle kunna innebära komplikationer vid en eventuell graviditet. Man kanske aldrig har sett mig som en potentiell framtida mor. Det hade faktiskt inte jag heller fram tills för ungefär ett år sedan. So I don't blame them.
Hur som helst så är min professionella bedömning att bebis helt enkelt nog måste stanna där inne för all framtid.
Detta är cheezy. Förlåt. Fotocred till mig själv. Jag håller fjärrkontrollen i min högra hand. Jag har äntligen orkat ta mig för att plocka fram kamera, stativ och lite lust att plåta. Igår knäppte jag några självporträtt under en hormongråtattack i halvtidsvilan i ett stort gräl med min kille. Vi får se om jag delar med mig av en sån bild vid senare tillfälle, men ni kan ju inte få allt på en gång bara för att jag inte har uppdaterat på ett halvår.
Nästa gång jag skriver så kommer det antagligen att handla om den nästan totala konstnärliga dvala som den här graviditeten medfört. Jag tänker inte ge er några falska förhoppningar genom att ljuga ihop ett eventuellt beräknat datum för när det blir. Men förhoppningsvis före vecka 36. Enligt min tideräkning alltså. Den andra har jag för tillfället ingen som helst koll på.
Nu är det bara 2 timmar och 47 minuter kvar till ultraljudet.
100 dagar
Idag har jag varit gravid i 100 dagar och besökt ett gym för första gången på nästan lika många. Det har öppnat ett nytt 24/7 på ca tre minuters gångavstånd från hemma och det är lagom tycker jag. När jag kom hem höll jag på att trilla ihop i en hungrig hög. Jag tränade inte ett dugg hårt, men den här bebisen är redan ett krävande litet monster. Det kommer såklart inte som någon överraskning. Jag känner ju mig själv liksom. Kanske är det så att min kropp fattar att jag behöver extra mycket träning i konsten att tänka på någon annan än mig själv och att den därför utsätter mig för förlamande trötthet och illamående.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)