Min konstnärliga dvala

Idag är det 39 dagar kvar till bebis och igår hämtade jag ner vagnen från vinden och parkerade den bredvid spjälsängen. För att vänja mig liksom. Och för att jag inte har lust eller ork till så mycket annat än bebisförberedelser. Jag tvingar mig själv till att kladda ihop ett självporträtt varje dag, men annars blir jag mest sittandes framför mitt staffli med ett för mig tafatt grepp om penseln, de gånger jag försöker måla.

Jag har tre teorier:

1. Graviditetshormonerna fuckar upp min förmåga att göra konst. I vanliga fall har jag nog förhållandevis lite kvinnligt könshormon och trivs rätt så bra med det, när jag lyckas leva på ett sätt som funkar. Mamma misstänker dock att det bidrar till att jag i vanliga fall har ganska mycket ångest, och jag är beredd att skriva under på det. Men eftersom ångesten är bränsle för min konstmotor så är det stopp i maskineriet nu.

2. Jag tänker bara på bebis, så om jag skulle hitta fram till duken med penseln så hade det bara blivit lame ändå. (Hon sparkade mig hårt i revbensbågen i samma ögonblick som jag formulerade den meningen. Godmorgon)

3. Jag fick ADHD-diagnos för ganska exakt 10 år sedan och har sedan dess och fram tills jag blev gravid (med undantag för något kort uppehåll på grund av sviktande hälsa) ätit Concerta. Den har hjälpt mig med mycket, men kanske framförallt att fokusera på en sak i taget, typ. När jag är av min medicin så blir det lätt så att det känns som att jag står mitt i rummet och snurrar runt, runt utan att lyckas ta mig för att ta tag i någonting. Som ett lyckohjul som bara snurrar och passerar alla lockande vinster utan att stanna på någon. Det går alldeles för fort i min hjärna för att den ska hinna kontakta mina händer och få ut det som rör sig där i bilder. Det är svårt att skriva också. Jag missar liksom att få ner allt utom kanske en tiondel av orden som jag tänker. Jag är glad att jag har lärt mig att använda en kalender, så att jag kan hålla reda på min vardag, men jag vill ha ut mer av livet än vardagslunk.

Jag vet att det inte är vetenskapligt bevisat att Concerta kan skada bebis, men jag vill inte utsätta henne för potentiell risk. Det kommer hon med stor säkerhet att klara alldeles utmärkt själv och då ska jag göra mitt yttersta för att hjälpa henne. Så som min mamma alltid gjort för mig.

Nu har jag glömt vad jag skulle komma fram till, men jag måste springa ner i tvättstugan och hänga upp besiskläder. Jag skulle gjort det för en timme sedan men jag glömde att skriva upp det i min kalender. Står det inte där så finns det i princip inte.