En av de saker som egentligen inte stressat mig, men som gör mig en liten smula irriterad är vissa människors behov av att kommentera min kroppsstorlek. Det är av någon anledning en rätt en del anser sig ha när det gäller min gravida kropp. När den inte är gravid har man i alla fall i de flesta fall hyfs nog att prata bakom min rygg istället.
Jag har till och med kommit på mig själv med att kommentera på min kropp när jag möter någon, liksom för att hinna först.
För bara någon vecka sedan fick jag många "oj-nu-är-det-snart-dags-va"-kommentarer.
Igår låg jag på en sjukhusbrits och stirrade upp mot ett lysrör medan en uppenbart obekväm ung man gjorde en ultraljudsundersökning på mitt bara bröst (för att ta reda på om mitt hjärta pumpar som det ska eller om mitt hjärtfel förvärrats av graviditeten (jag hade nog märkt det i så fall eftersom symtomen är hjärtklappning eller plötslig död)). Han kommenterade faktiskt inte på min storlek. Han var mest tyst, fram tills han utbrast: "Jag kommer snart tillbaka", varpå han reste sig upp och traskade ut ur rummet. Ett par minuter senare kom en kvinna in och tog över. Snubben såg jag inte igen. Den unga kvinnan frågade vilken vecka jag var i, varpå hon efter att jag talat om det, kommenterade att jag ju inte alls var stor.
Idag på jobbet (på en psykiatrimottagning i Helsingborg) stod jag vid kaffemaskinen och märkte hur det blev tyst vid bordet bakom mig. "Du är ju inte alls stor. Du kommer gå ner allt direkt" utbrast en kvinna jag knappt pratat med innan. Jag hörde samma grupp kvinnor prata om sina egna graviditeter för ett par veckor sedan, i samma öppna fikarum. Eller egentligen inte om sina graviditeter, utan mer om hur mycket de gick upp och ner under sina sådana.
Det ska nämnas att detta fikarum ligger i direkt anslutning till väntrummet.
I min värld hör viktsnack inte hemma i varken fikarum eller några andra rum. Sedan jag kom hem från behandlingshemmet på anorexicenter i Varberg (där det var vägning varje tisdag före frukost och huset vibrerade av ångest) för 11 år sedan har jag inte stått på en våg med öppna ögon. Jag är inte intresserad av vad jag eller någon annan väger och jag är inte intresserad av vad någon tycker om min kroppshydda. Hade jag varit intresserad så hade jag frågat.
Nu har jag ju inte alls skrivit om något av det som egentligen stressar mig, men jag kan inte tänka klart riktigt, för jag har ilande smärta i ryggen och någon sparkar på min revbensbåge. Hon är barbarisk, min lilla bebis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar