Jag räknar ner

54 dagar till beräknad förlossning.
31 dagar tills jag slutar jobba.
20 timmar kvar på jobbet i Helsingborg.
23 timmar kvar på jobbet i Lund.
9 möten kvar att hålla i som samtalsledare inom psykiatrin i Lund.
3 samtalsledarträffar.
2 kanslimöten på NSPH.
ca en miljard blanketter att fylla i och lika många samtal till sjukvård, Försäkringskassa, CSN, Familjerättsbyrån, osv. för att tala om att mitt fall inte passar in på deras blanketter.
5 dagar kvar till hjärtultraljud.
3 timmar och 23 minuter kvar till tillväxtultraljud.

Ja ni fattar.

Tiden kvar tills jag får veta om jag får föda vaginalt eller måste cuttas upp och få bebis utplockad är hittills okänd. Det stör mig, men jag får vackert tåla mig ett tag till. Tydligen, trots att en stressad specialistläkare i höstas lovade att jag skulle få besked runt vecka 28. Nu är jag i vecka 32+1 och tänker att det kanske dröjer ett tag till. Ni som känner mig eller har följt mig här sen typ minst 2013 (om det nu finns någon som orkat följa mig trots mina fruktansvärt oregelbundna uppdateringar) kanske vet att jag i december det året genomgick en stor operation och fick ett nät intråcklat någonstans i mag/tarmtrakten. Väldigt tidigt i min graviditet försökte jag få reda på om det kunde uppstå problem under graviditet och förlossning. Den första specialistläkaren slänge ett öga i mina journaler och konstaterade snabbt att det minsann inte skulle vara något problem. Nästa specialistläkare (som även till skillnad från den första arbetar som förlossningsläkare talade om att hon väldigt sällan råder någon till kejsarsnitt, men att hon i mitt fall skulle göra just det. Den tredje specialistläkaren (han som lovade besked i vecka 28) gissade att det var 60% chans att jag skulle behöva göra kejsarsnitt.

Grejen är bara att jag (som ni som känner mig eller har följt mig typ sedan hösten 2012 kanske vet) även har ett hjärtfel. Wolff Parkinson White syndrome, heter det och innebär att det finns en extra elektrisk bana i mitt hjärta. På grund av det kan ett kejsarsnitt vara för riskfyllt.

Självklart har ingen i sjukvården någonsin nämnt att något av mina tillstånd skulle kunna innebära komplikationer vid en eventuell graviditet. Man kanske aldrig har sett mig som en potentiell framtida mor. Det hade faktiskt inte jag heller fram tills för ungefär ett år sedan. So I don't blame them.

Hur som helst så är min professionella bedömning att bebis helt enkelt nog måste stanna där inne för all framtid.

Detta är cheezy. Förlåt. Fotocred till mig själv. Jag håller fjärrkontrollen i min högra hand. Jag har äntligen orkat ta mig för att plocka fram kamera, stativ och lite lust att plåta. Igår knäppte jag några självporträtt under en hormongråtattack i halvtidsvilan i ett stort gräl med min kille. Vi får se om jag delar med mig av en sån bild vid senare tillfälle, men ni kan ju inte få allt på en gång bara för att jag inte har uppdaterat på ett halvår. 

Nästa gång jag skriver så kommer det antagligen att handla om den nästan totala konstnärliga dvala som den här graviditeten medfört. Jag tänker inte ge er några falska förhoppningar genom att ljuga ihop ett eventuellt beräknat datum för när det blir. Men förhoppningsvis före vecka 36. Enligt min tideräkning alltså. Den andra har jag för tillfället ingen som helst koll på.

Nu är det bara 2 timmar och 47 minuter kvar till ultraljudet.