Jag och mina eviga svackor.

Det går knappt att kalla dem svackor längre. Det är snarare ett pissigt normaltillstånd. Jag är förkyld, har ont i örat. har mensvärk, och en bekymmersrynka fastetsad i pannan. Och så har jag slut på vätskedrivande piller, så jag är helt svullen i ansiktet. Kan inte min kropp bara fungera? 

För varje dag som jag ligger här och gömmer mig så blir det svårare att faktiskt ta sig ut bland folk. När jag väl lyckas ta mig ut så blir jag nästan paranoid. Tänker att folk stirrar på mig för att jag är groteskt ful och äcklig. Och så går jag hem igen. Och så blir det ännu svårare att ta sig ut nästa gång. Det är nog mitt bekräftelsebehov som svälter. Jag vill inte behöva bli bekräftad för att kunna leva, men det verkar inte bättre. Jag måste verkligen vända det här nu, för det går på helt fel håll.