Jag har medicinproblem. Chefsöverläkare Kjell-Åke Larsson är sämst i hela världen på att hålla vad han lovar. Vi har nyligen avslutat vår kontakt, men det sista han lovade mig var att skriva ett nytt recept på Concerta. Så att jag för en gångs skull kunde få slippa att ringa och jaga honom, vilket jag gjort varje månad i ett år nu. Hur fan kan det vara så svårt att sköta sitt jobb? När jag för sista gången sa att jag ville ha en ny läkare för att det inte fungerar att bara träffas tio minuter varannan månad om jag ska komma vidare med mitt liv. Då! Då frågade han lite pliktskyldigt hur det var med VIKTEN. Varför vikten? Hade han varit en liten liten gnutta insatt i min problematik så hade han vetat att jag inte vågar väga mig. Att det inte är vikten som är det viktiga när det gäller bulimi. Men just det, han visste inte ens att det är det som är mitt problem.
"Jaså du är mer bulimisk än anorektisk?"
Citat Kjell-Åke Larsson. Med huvudansvar för min behandling sedan ett och ett halvt år tillbaka.
Sedan frågade han om jag haft någon annan läkarkontakt i Kristianstad före honom. Står inte det i min journal? Han han överhuvudtaget läst min journal? Jag blir mörkrädd.
Under mina snart 9 år som psykpatient har jag betat av över 30 läkare, psykologer, kontaktpersoner, behandlare osv. och jag har aldrig träffat på en så oengagerad människa. Han är 74 år gammal och ingen kan rubba honom, där han sitter, högst uppsatt och spiller patienters liv och tid. Ska det vara så?
Nu måste jag alltså ännu en gång jaga honom för att få ett nytt recept, eftersom jag inte träffat min nya läkare än. Att hämta ut Concerta för en månad kostar sedan 2217 kronor. Det kan ju min socialsekreterare tro att jag har i bakfickan. Det är mer pengar än jag har att leva för varje månad när jag betalat mina räkningar.
Jag älskar min livssituation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar