Här kommer jag sakna att sitta. RUFF går snart i graven, men jag tänker inte gå under för det. Jag är bättre på att hantera kriser än på att uthärda vardagstråk. Det senaste året har varit turbulent. Eller kanske inte mer turbulent än andra år egentligen.
Jag är rädd för trygghet tror jag. Kan man verkligen vara det? Är inte trygghet ett grundläggande mänskligt behov? Jag har signalfel i hjärnan, men jag är inte säker på att jag vill laga skiten. Jag är ur spår, men tar mig fram ändå. På egna vägar, med alternativa drivmedel. Det blir roligare så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar