I teorin är jag väldigt klok, men i praktiken är jag helt jävla efterbliven.
Jag är bitter och självhatande idag. Jag skiter i om det går åt helvete. Jag får stoppa i mig vad fan jag vill och spy hur mycket jag vill. Bara idag. Imorgon skärper jag mig. Jag har sagt det till mig själv så många gånger de senaste 8 åren och jag vet om att det bara är tomma ord. Jag har dragit min trötta historia så många gånger att det känns som att rabbla multiplikationstabellen. Jag har förnedrat mig och kränkt mig själv så förbannat många gånger att inget längre spelar någon roll. Jag har dragit mitt eget namn i smutsen och jag slits mellan hopp och uppgivenhet. Folk undrar när jag ska ta tag i mitt liv och det undrar jag med. Jag målar, springer, läser, sjunger, skriver, lagar mat och städar till och med ibland. Men till vilken nytta? Vad tjänar jag på det? Jag ser ju det knappt själv eftersom jag är så avtrubbad och när jag börjar fundera över meningen med att leva sunt så faller jag tillbaka. Jag får minnesluckor i nyktert tillstånd och det enda i min vardag som går på rutin är mitt destruktiva beteende. Jag är en bekräftelsehora. En sorglig sådan. Jag behöver bevis på att jag verkligen gör något bra. Det hjälper inte att jag klappar mig själv på axeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar