Hanna Hildeman

Ikväll uppträder Wu-Tang Clan på Gröna Lund och här sitter jag, 60 mil därifrån och lyssnar på Enter The Wu-Tang Clan - 36 Chambers. Jag har missat så mycket konserter på sista tiden att jag inte berörs av förlusten längre, men det är jävligt tråkigt. Istället ska jag idag träffa en av mina jobbcoacher tillsammans med en restaurangägare för att komma fram till om jag ska börja praktisera som servitris. Hade jag inte gått hos jobbcoach så hade jag kanske kunnat få en anställning istället. Det grämer mig.

Jag ingår i något som heter RESA-projektet. Det är något slags rehabiliteringstjofräs som jag blivit placerad i för att arbetsförmedlingen inte vet vad de ska göra med mig. De flesta som ingår i RESA verkar komma från långtidssjukskrivning och är glada om de bara får komma hemifrån en stund för att sitta och lalla vid en dator, ett par timmar under förmiddagen, ett par gånger i veckan. Jag har visserligen varit sjukskriven förr. Som längst ett och ett halvt år, men efter det hjälpte jag till att starta och driva en klädbutik i ett år och jobbade då dygnet runt ungefär. Det trivdes jag bra med, men sen gick butiken i konkurs och där stod jag, åter tomhänt.

Jag avskyr att vara sysslolös, men det är mindre själsdödande än att vara praktikant om praktiken inte kan leda till anställning. Om jag inte ser att en sysselsättning kan föra mig framåt, uppåt så finner jag ingen mening med att lägga ner tid på den. Just nu är prio ett att tjäna pengar och bli oberoende av försörjningsstöd, bostadsbidrag och aktivitetsstöd. Att hålla ordning på alla myndighetskontakter, att beställa blanketter, jaga intyg, skicka papper åt höger och vänster och försöka förklara min situation för nya handläggare hela tiden är både stressande och tidskrävande. Jag hade inte haft tid med en praktik om jag samtidigt ska sköta allt det. Här följer en beskrivning av staben jag är beroende av för tillfället:

En handläggare på Arbetsförmedlingen, vars roll jag är osäker på. Hon verkar avsky sitt arbete och vid vårt senaste möte (vilket hölls i jobbcoachernas lokaler) kunde vi inte planera någonting eftersom arbetsförmedlaren hade låtit bli att ta med sin kalender. Anledningen – hon kom direkt från en lunch på stan och eftersom hon inte ville "släpa med" sin portfölj på stan så hade hon bara tagit handväska och i den rymdes inte kalendern.

En socialsekreterare, som granskar min ansökan om försörjningsstöd varje månad. Hon måste hela tiden hållas uppdaterad om min sysselsättning, vilken varierar mycket. Hon måste också skriva intyg var tredje månad, som jag sedan måste skicka in till CSN för att skjuta upp återbetalningen av lånet jag tog under en termin medan jag pluggade på komvux. Pengarna jag lånade försörjde mig och min dåvarande make samt två hundar. Under tiden jag pluggade försökte jag komma ur äktenskapet, vilket var så svårt att jag en dag föll ihop i en liten utmattad hög, i hundrastgården. Därefter fick jag vila upp mig på psyk i två veckor och missade därmed att slutföra terminen på komvux. Min socialsekreterare är ett år yngre än jag (det har jag kollat upp på ratsit) och jag vet att hon önskar att hon kunde hjälpa mig.

Två "jobbcoacher". Jag vet inte varför jag ens kallar dem för det, eftersom de inte alls riktar in sitt arbete på att hjälpa mig att söka jobb, men jag vet inte vad jag annars ska kalla dem.

En psykolog, som jag beklagar mig hos en gång i veckan. Jag vet inte vad vi har för mål men jag är så trött på att tjata om vårdplanering utan att få någon att jag inte längre orkar ställa krav.

En sjukgymnast. Honom har jag träffat en gång i veckan i snart tre år nu. Vi arbetar med min grundtrygghet och självkänsla tror jag, men ibland sitter vi bara och pratar. Eller jag gnäller och han säger att jag inte har det svårare än någon annan. Men jag gillar honom.

En läkare som skriver ut ADHD-medicin. Jag hade en annan läkare innan. Vi hade nog kontakt i två år under vilka vi sågs så få gånger att jag inte behöver använda mer än ena handens fingrar för att räkna. När jag slutligen tog mod till mig och sa att jag ville byta läkare så lade han faktiskt manken till och frågade hur det gick med vikten. När jag då berättade att jag inte visste hur det var med vikten eftersom jag inte väger mig, men att det går sådär med hetsätningarna och kräkandet så sa han: "Jaså då är mer bulimisk än anorektisk?". Min ansvarige läkare visste alltså inte ens att jag var svårt sjuk i bulimi. Min nuvarande läkare kan jag inte säga så mycket om eftersom vi aldrig ses.

Jag hade ett personligt ombud som skulle hjälpa mig att sköta kontakterna mellan de olika instanserna, men det var två och ett halvt år sedan och då såg uppsättningen helt annorlunda ut (förutom att sjukgymnasten är den samma). Ombudet hette Ola och en gång gick han på semester och sedan hörde jag aldrig något från honom igen. Det motverkar syftet en smula att ha en personligt ombud om det bara blir ännu en person att jaga.