Hanna Hildeman

Jag bröt ihop lite igår. Det är stressen. Jag oroar mig för saker jag inte kan påverka och tar på mig för mycket uppgifter. Precis som vanligt. Skillnaden den här gången är att jag absolut inte får krascha, vilket ökar stressen ännu mer. De kliande utslagen på min hand, som just börjat läka, har blossat upp igen. Det betyder att jag måste stanna upp, på riktigt.

Idag är jag inställd på att vila och jobba hemifrån. Det har tydligen min kropp uppfattat för den tar tillfället i akt och jag är extra trött, ögonen är svullna, huvudet gör ont och jag är mer likblek än vanligt. Bara det inte fortsätter såhär. Jag måste upp snabbt.

Det är för många negativa händelser i rad nu. Jag förlorar vänner på löpande band och är dålig på att höra av mig till dem som inte stjäl, ljuger, sviker, glömmer, ignorerar. Jag vet inte ens vad en vän är längre. Vän. Vilket fult jävla ord. Jag måste komma på en synonym som inte är så negativt laddad.

"Hanna, du är min bästa vän"
"Hanna, du är min närmsta vän"
"Hanna, jag vill inte förlora dig som vän"
"Hanna, jag dör om jag inte får ha dig som vän"

Hanna, jag tycker du är så jävla snygg kingig häftig stark vacker cool så det är lugnt om jag snor pengar tabletter kläder av dig och snackar skit bakom din rygg raggar på din kille och låtsas som ingenting va?


Jaja det är lugnt.