Det krävs bara en liten knuff för att få mig över gränsen. Den fina linjen mellan att vara samlad och att vibrera av vrede. Den här gången handlade det om något så banalt som att jag inte kunde bestämma vad jag skulle ha på mig och när jag höll på att ta på mig mina favoritbyxor (cubusjeans som är extra långa och funkar på mina ben till skillnad från alla andra billiga jeans) tyckte Emil att de såg FÖR långa ut. Det tog jag såklart som en förolämpning eftersom det är samma sak som att säga att jag har korta ben. Ta vad fan som helst ifrån mig men inte det faktum att jag har längre ben än genomsnittet.
Jag hade inte velat bo ihop med mig.
När jag stegade iväg till sjukgymnasten var jag fortfarande arg som fan och tänkte att det inte kunde vända. Att jag skulle sitta ihopkrupen och mumla surt i en timme för att sedan vända hem, lika arg. Jag lyssnade på Gangsta Boo - Don't stand so close och rökte tre cigaretter i rad. Tänkte egentligen ta en till när jag kom fram, men det satt fullt av pundare i rökbåset utanför psyk, vilket gjorde mig ännu mer förbannad.
Inne hos sjukgymnasten satte jag mig och snurrade benen två varv runt varandra och berättade om allt som hänt de senaste veckorna.
Min sjukgymnast hjälpte mig att avdramatisera historierna. Han berömde mig för hur mycket jag har utvecklats. För att jag stått upp och sagt ifrån och för att jag inte blivit självdestruktiv i situationer som tidigare hade fått mig att vända allt mot mig själv. Folk är ju faktiskt uppriktigt imponerade av och stolta över mig. Det är inget de säger för att trösta mig eller lugna mig.
Jag har min sjukgymnast och min kurator att tacka för mycket tror jag, men mest har jag nog mig själv att tacka eftersom jag faktiskt har hållit kontakten med dem i ett och ett halvt år utan att ge upp. Varifrån kom den uthålligheten? Det är ett mysterium.
Bilden ska illustrera min sinnesstämning tidigare idag, och stämmer alltså inte överens med hur jag känner mig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar