Pappa ringde och väckte mig strax efter 8. Jag hade inte sovit många timmar, men hoppade ändå ur sängen, klädde på mig och gick ut och köpte frukost tillsammans med honom. Sen satt vi och pratade medan jag åt. Pappa och jag har aldrig tidigare kommit så bra överens tror jag. Han är stolt över mig och det värmer min ibland så kalla själ. Vad bråkade vi egentligen om? Han ville mig ju inget illa egentligen. Vi har alltid provocerat varandra. Han ville få mig att sluta lägga energi på att älta det jag ibland fick utstå i skolan, men jag var inte beredd att lägga det åt sidan. Jag var för arg, sårad, stridslysten och svag. Jag fokuserade fel och vägrade ändra mitt tankesätt. Jag rättfärdigade mitt dåliga mående med att jag var ensam, retad, hånad och utstött. Jag tänkte hela tiden på revansch men agerade aldrig. Jag blev liten och sjuk istället. Jag lät det hända.
Det finns många orosmoln runt mig, men jag försöker fokusera på det som är bra. När jag är stark önskar jag att min styrka kunde smitta av sig. När jag mår bra ser jag tydligare hur dåligt andra mår och jag önskar att jag kunde göra något åt det. Ibland ger ångesten mig en käftsmäll och jag blir som förstelnad för jag vill ju inte vara en av dem som mår dåligt. Den rollen har jag haft så länge jag kan minnas och it's getting old liksom.
Skickar en varm kram.
SvaraRadera