Idag är det 27 dagar kvar tills bebis kommer och vi gör saker nästan varje dag som gör att det känns lite mer verkligt. Idag har vi skrivit på papper som intygar att pappan är pappan. Imorgon ska vi på nytt ultraljud och blodflödeskoll. På lördag ska vi ha baby shower. Min hjärna känns fyrkantig av all nedräkning.
Min farmor somnade in igår och det är svårt för mig att ta in. Jag vet inte ens om hon visste att jag skulle bli mamma, eller om hon hade velat träffa min dotter om hon haft möjligheten. Under större delen av mitt liv har jag varit rädd för farmor. Hon var sträng. Hade enorm integritet. Jag minns när jag skulle träffa henne efter att vi inte setts på nästan 15 år. Jag var inställd på att hon skulle döma mig när hon såg mina tatueringar till exempel. Men istället visade hon mig respekt på ett sätt som få äldre människor gör när de pratar med mig. Hon ställde frågor. Samma dag insåg jag att vi nog hade mycket gemensamt. Till exempel egenskapen att inte vara speciellt intresserade av att umgås med människor. Det var nog en bidragande orsak till att vi aldrig riktigt lärde känna varandra. Det är synd. Vila mjukt farmor.
